Samer Schengen Segregation Serber SFI Sikher Singaleser Sinovietnameser Skottar Skyddsbehövande Slovaker Slovener Social turism Somalier Spanjorer Srilankeser Statistik Sudettyskar Svenska som andra språk Svenskar i utlandet Svenskbyborna Sverigefinnar SVIFF Syrianer
Samer
Samer är en etnisk och språklig minoritet i Nordskandinavien, norra Finland och på Kolahalvön. En tidigare benämning på svenska var lappar. Området där de bor kallas fortfarande Lappland.
Man uppskattar antalet samer till cirka 65 000 samer, av vilka 20 000 bor i Sverige, 35 000 i Norge, 6 000 i Finland och 2 000 i de ryska områdena.
De svenska samerna är numera spridda över hela landet. Samerna tillhör en av de fem minoritetsgrupper som Sverige erkänt. Samerna tillhör samtidigt urbefolkningen och är representerade sedan 1977 i WCIP (World Council of Indigeneous Peoples eller Världsrådet för urbefolkningar).
Länkar
Sametinget
Sápmi, Samiskt Informationscentrum
Schengen
Schengensamarbetet är benämningen på bl.a. det s.k. Schengenavtalet och den s.k. Schengenkonventionen. Schengenavtalet undertecknades den 14 juni 1985, då Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike och Västtyskland i staden Schengen i Luxemburg beslutade om en gradvis avveckling av kontroller vid de gemensamma gränserna och införa fri rörlighet för alla personer som är medborgare i någon av de stater som undertecknat avtalet, i andra medlemsstater eller i tredje land.
Schengenkonventionen undertecknades av dessa fem stater den 19 juni 1990, men den trädde i kraft först 1995. I konventionen fastställs tillämpningsvillkor och garantier för genomförande av denna fria rörlighet.
22 länder i den Europeiska unionen (EU) och 4 länder i EFTA deltar i Schengensamarbetet. Sverige blev medlem av Schengen i mars 2001.
Schengenavtalet och -konventionen samt de bestämmelser som antagits på grundval av dessa två texter samt därmed förbundna avtal utgör det man kallar Schengenregelverket. I ett protokoll till Amsterdamfördraget fastställs att Schengenregelverket införlivas med fördragen. I syfte att fastställa den rättsliga grunden för de bestämmelser som utgör Schengenregelverket var det nödvändigt att dela upp regelverket och låta en del av det omfattas av den första pelaren (den nya avdelning IV - Visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer - i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen) och en del omfattas av den tredje pelaren (avdelning VI - Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt samarbete - i Fördraget om Europeiska unionen). Den rättsliga integrationen av Schengenregelverket i Europeiska unionen åtföljdes dessutom av ett införlivande av institutioner. Därmed ersatte rådet Schengens verkställande kommitté och rådets generalsekretariat Schengensekretariatet.
I protokollet till Amsterdamfördraget anges dessutom att kandidatländerna vid anslutningen ska godkänna hela Schengenregelverket och alla övriga åtgärder som vidtagits av institutionerna på grundval av detta.
Schengenområdet har utvidgats lite i taget; Italien skrev under överenskommelserna 1990, Spanien och Portugal 1991, Grekland 1992, Österrike 1995 och Danmark, Finland och Sverige 1996. Dessutom är Island och Norge part i Schengenkonventionen.
Irland och Storbritannien är inte part i ovanstående avtal och konvention men i enlighet med protokollet till Amsterdamfördraget kan Irland och Storbritannien helt eller delvis omfattas av Schengenregelverkets bestämmelser efter ett enhälligt beslut i rådet av de 13 medlemsstater som är parter i avtalen och företrädaren för det land som berörs av beslutet. Storbritannien begärde i mars 1999 att få delta i vissa delar av det samarbete som grundar sig på Schengen. Det gällde bl.a. det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaternas polis- och rättsväsenden, kampen mot narkotika och Schengens informationssystem (SIS). I maj 2000 fattade rådet beslut i frågan. I juni 2000 och november 2001 begärde Irland att få omfattas av vissa delar av Schengenregelverket, bland annat alla bestämmelser rörande genomförandet och driften av Schengens informationssystem (SIS). Rådet godkände Irlands begäran i februari 2002.
Danmark får dessutom, trots att landet redan undertecknat Schengenkonventionen, inom ramen för Europeiska unionen välja om det ska tillämpa alla nya beslut som fattats på grundval av Schengenregelverket eller inte.
I och med att man slopar gränskontrollen mellan länderna är det från och med slutet av mars 2001 fritt för invandrare i Sverige att resa inom EU-länderna (med undantag för Storbritannien och Irland, som behåller gränskontrollen). Däremot kommer kravet på pass eller likvärdig handling att vara ännu viktigare, eftersom man kommer att företa fler inrekontroller än tidigare. Även svenska medborgare måste ha pass med sig. För medborgare i andra länder räcker det med nationellt ID-kort. Det svenska körkortet räknas inte som nationellt ID-kort.
För utlänningar som vill besöka släkt i Sverige och i andra länder i den europeiska unionen är det en fördel att de bara behöver visum till ett land. En nackdel är att antalet länder varifrån man kräver att dess medborgare ska ha visum har utökats.
En negativ sida av Schengensamarbetet är att flyktingarna kommer att ha det ännu svårare än hittills att komma till Europa. Bl.a. kommer man att kräva höga bötesstraff för transportföretag som transporterar flyktingar utan tillräckliga dokument. Detta öppnar för flyktingsmugglare (som myndigheterna i andra sammanhang säger att de vill motarbeta).
Länkar
Schengenavtalet från 1985, på engelska
För mer information kan du besöka Schengenvisainfo
Serber
I Jugoslavien lever drygt 8 miljoner serber. Serberna talar, liksom kroater, olika serbokroatiska dialekter och använder sig traditionellt av det kyriliska alfabetet. I religiöst hänseende är de övervägande grekisk-ortodoxa.
Serberna invandrade till Balkan under sexhundratalet. Mot slutet av 800-talet övergick de till kristendomen, och de första statsbildningarna uppkom hundra år senare i dagens Montenegro och sydvästra Serbien.
Det turkiska väldet varade fram till mitten av 1800-talet. I 1800-talets Serbien utvecklas en modern serbisk nationell identitet.
Efter andra världskriget bildades en jugoslavisk federation, där Serbien blev en av sex förbundsstater.
Serberna i Sverige
Före 1960-talets arbetskraftsinvandring fanns endast ett fåtal serber i Sverige. Några hade kommit som politiska flyktingar eller statslösa efter andra världskriget.
Enligt olika uppskattningar skulle det idag finna cirka 20 000-25 000 serber som lever i Sverige. På grund av sin betydande numerär finns serberna i jämförelsevis stort antal på många håll i Sverige. Större grupper i Malmö och Göteborg, men även i Mellansverige finns relativt stora koncentrationer.
De serbiska invandrarna dominerar därför i många fall de jugoslaviska föreningar som finns inom jugoslaviska riksförbundet.
Den serbiska ortodoxa kyrkan bedriver sedan 1972 regelbunden verksamhet i Sverige. Idag finns fyra församlingar: Stockholm, Malmö, Göteborg och Västerås.
Vad gäller massmedia har serberna tillgång till radio- och TV-program på serbokroatiska. Riksförbundet utger tidningen Jugoslavenski list. Det finns också en serbisk litteratur i Sverige, både prosa och poesi, utgiven av bokförlaget Svejug.
Litteratur
Magnusson, Kjell, Jugoslaver i Sverige : Invandrare och identitet i ett kultursociologiskt perspektiv. - Uppsala : Uppsala Universitet, 1989.
Petrovich, Michael B., A History of Modern Serbia, 1804-1918. - New York, 1976
SFI
SFI, svenska för invandrare. Under 1960-talet anordnades svenskundervisning av studieförbunden. Senare, 1970, kom LO och SAF överens om svensk undervisning på betald arbetstid. Riksdagen beslöt 1973 om SFI. Undervisningen som invandrarna hade rätt till omfattade 240 timmar.
SFI-reformen var inte enbart positiv, då kostnaderna lades på arbetsgivarna. Det innebar att arbetsgivarna kunde vägra anställa invandrare före de hade fått intyget om att de hade genomgått SFI-utbildningen.
1 jan. 1991 ändrades lagen om SFI och man förde samman grund-SFI och påbyggnads-SFI till en kommunal utbildning. Fortfarande kan studieförbund vara anordnare, men under kommunens ansvar. I de flesta kommunerna ingår SFI i den kommunala vuxenutbildningen, Komvux. Undervisningen är gratis för deltagarna. Inom flyktingmottagandet är delgatandet i undervisningen en förutsättning för att flyktingar ska få ersättning.
Länkar
Mer om SFI
Sikher
Sikherna var länge okända för den svenska allmänheten, annat än som ett historiskt fenomen. Genom sin framträdande roll inom den brittiska kolonialarmén kom sikherna att få en central position även i det nybildade Indien.
Merparten av Indiens 24 miljoner sikher återfinns i landets nordvästra del, i Punjab, där de utgör sextio procent av den totala befolkningen i delstaten.
Under en period i sikhernas historia, mellan 1799 och 1848, utgjorde Punjab en självständig stat med Lahore som huvudstad. Därefter var området, fram till Indiens självständighet, en del av den brittiska kolonin.
Det finns en sikhisk tradition att se sig som Indiens befriare gentemot kolonialmakten England. Motivet för sikhernas kämpaglöd sägs ha varit utfästelser om ett återupprättande av staten Punjab, löften som dock aldrig infriades. Viljan att hävda den sikhiska identiteten kan naturligtvis ta sig många olika uttryck och kravet på ett fritt Khalistan, som sikherna benämner sitt eget land, är bara ett exempel.
Sikhisk utvandring har under senare år ökat i omfattning som en följd av de våldsamma politiska motsättningarna i Punjab. Under 1980-talets senare hälft har sikherna sökt asyl även utanför traditionella samväldesländer.
Sikher i Sverige
De första sikherna kom till Sverige i början av 1970-talet. Vid 1980-talets slut fanns det uppskattningsvis mellan fem och sex hundra sikher i Sverige. Flertalet har kommit under 1980-talet. Invandringen har inte följt något bestämt mönster.
Det finns dessutom ett mindre antal sikher vilka beviljats politisk asyl i Sverige. Antalet asylsökande nådde en kulmen efter mordet på Indira Gandhi 1984.
Som grupp har sikherna synts mycket lite utåt i det svenska samhället. Politiska aktiviteter är sparsamt förekommande.
Sikherna i Sverige har hittills inte publicerat vare sig tidningar eller andra tidskrifter. Nyheter från Punjab och Indien får man genom att från London skicka efter tidningen Des Pardes.
Inte heller genom utåtriktade kulturella aktiviteter, har sikherna gjort sig bemärkta.
Föreningsliv
Sikherna i Sverige har organiserat sig ganska sent. Den första föreningen, Gurdwara Sangat Sahib, bildades i början av 1980-talet och samlade då alla sikher i Stockholmsområdet. Senare tillkom en förening i Göteborg.
De flesta sikhiska barn går i vanlig svensk skola, men det förekommer även att föräldrar väljer att skicka barnen till internatskolor i Indien. Vad beträffar hemspråksundervisning existerade tidigare inga lärare i punjabi, utan de barn som åtnjöt hemspråksundervisning läste antingen hindi eller engelska.
Litteratur
Cole, W. O., & Sambhi, Piara S., The Sikhs : Their Religious Beliefs and Practices. - London, 1979.
Shackle, Cristopher, The Sikhs. - London : Minority Rights Group, 1984.
Singaleser
Singaleser utgör majoritetsbefolkningen i Sri Lanka. Se även Srilankeser
Sinovietnameser
I januari 1979 bestämde sig den svenska regeringen för att ta emot så kallade båtflyktingar. Beslutet att välja ut kinesisktalande sinovietnameser grundades på det faktum att enligt Invandrarverket 60- 80 procent av flyktingarna var kinesisktalande och att Sverige snabbt kunde ordna tolkservice, skolan och andra socialtjänster med hjälp av de kineser som redan fanns i landet.
Från första början av vistelsen i Sverige stod det klart att sinovietnameserna fäste störst avseende vid familjeåterförening, arbete och språkinlärning. Och av dessa frågor var familjeåterförening den allra viktigaste. Många familjer hade splittrats vid flykten från Vietnam.
Vietnamnflyktingarna utgör i viss mån en del av den kinesiska invandringen till Sverige, men de ses inte alltid som kineser. I artikel Sveriges kineser skriver Björn Kjellgren om de olika vågor av den kinesiska invandringen och deras relationer sinsemellan.
Litteratur
Beach, Hugh & Ragvald, Lars, A New Wave on a Northern Shore : Indochinese Refugees in Sweden. - Norrköping : Statens Invandrarverk, 1982.
Göthberg, Pia & Hansen, Angela, Vietnamesiska flyktingar i Göteborg. - Göteborg : Göteborgs invandrarförvaltning, 1988.
Kronmarker, Marie & Norström, Eva, Till ett fritt land : En etnologisk undersökning av en grupp kinesiska flyktingars första möte med Sverige och svenskarna. - Lund : Etnologiska institutionen, Lunds universitet, 1986.
Skottar
Den skotska invandringen till Sverige har långa anor. Eftersom Skottland 1707 blev en del av Storbritannien är det i statistiska uppgifterna svårt att särskilja skottar från övriga britter.
Den första stora invandringen av skottar började under slutet av 1500-talet och fortsatte under hela den svenska stormaktstiden. Ett stort antal skotska officerare tog således tjänst i de svenska stormaktsarméerna. Handelsförbindelser mellan Sverige och Skottland spelade också en stor roll för invandringen av skottar till Sverige.
Under 1800-talet genomgick Sverige en omvandlingsprocess från ett jordbrukarsamhälle till en industrination. Även här spelade skotska invandrare en viss roll. Eftersom industrialiseringen hade börjat så mycket tidigare på de brittiska öarna kom en rad impulser därifrån att införas till Sverige genom skotska invandrare. Den skotska betydelsen för utvecklingen av de första svenska mekaniska industrierna var också avsevärd.
Föreningar
Föreningar och sammanslutningar spelar en stor roll för alla invandrargrupper. Idag existerar ett antal skotska föreningar i Sverige, som har både skottar och svenskar bland sina medlemmar. The Caledonian Society of Sweden söker befrämja den skotska kulturen i Sverige och firar varje år i januari den skotske nationalskalden Robert Burns' födelse. Dessutom finns ett flertal musik- och danssällskap där såväl svenskar som skottar kan mötas och dela sitt intresse för säckpipemusik och skotska folkdanser.
Litteratur
Berg, Jonas, & Lagercrantz, Bo, Scots in Sweden. - Stockholm, 1962.
Fischers, Th. A., The Scots in Sweden : Being a Contribution Towards the History of the Scot Abroad. - Edinburgh, 1977.
Skyddsbehövande
"Med skyddsbehövande i övrigt avses i denna lag en utlänning som i andra fall än vad som avses i 2 § lämnat det land, som han är medborgare i, därför att han
1. känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller med kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
2. på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt behöver skydd eller på grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt hemland, eller
3. på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse.
Som skyddsbehövande skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare haft sin vanliga vistelseort och på i första stycket angivna grunder inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit".
Utlänningslagen 3 kap. 3 §.
Skyddsbehövande är en person som lämnat sitt hemland därför att han eller hon har behov av skydd.
I utlänningslagen definieras skyddsbehövande sedan 1997 som flyktingar enligt Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning och övriga skyddsbehövande. Till den senare kategorin räknas den som känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling, den som på grund av en inre eller yttre väpnad konflikt behöver skydd eller som på grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt hemland eller den som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse.
Slovaker
Fram till 1995 ingick Slovakien i Tjeckoslovakien. Slovakerna talar slovakiska som är ett västslaviska språk. Merparten av de troende är katoliker, men även andra trossamfund förekommer.
Under andra världskriget fick Sverige ta emot flyktingar från Tjeckoslovakien. Mellan åren 1945 och 1950 kom det en relativt stark ström av flyktingar och andra invandrare från Tjeckoslovakien. Antalet slovaker som under denna period bosatt sig i Sverige uppskattas till några hundra personer.
I mitten av 1960-talet förekom ett enda exempel på reglerad arbetskraftsinvandring där invandrare från Slovakien var inblandade. Det gällde ett tiotal slovakiska läkare som blev erbjudna arbete vid sjukvårdsinrättningar runt om i landet tillsammans med sina tjeckiska kollegor.
Strax därefter kom en hittills mest omfattande flyktingströmmen från Tjeckoslovakien i samband med den så kallade Dubcek-krisen och den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien år 1968. Officiella svenska källor uppskattar antalet flyktingar till omkring 3 000.
Sedan dess har inflyttningen avtagit. Antal människor som kommit till Sverige från Slovakien åren 1975-1985 har troligen inte överstigit ett hundratal.
Önskan att behålla sitt språk och sin kultur är uttalad hos slovaker som kommit till Sverige i vuxen ålder men kommer troligen att försvagas åtskilligt i andra generationen. Hemspråksundervisning i slovakiska meddelas på några få orter, bland andra i Malmö och Lund.
De slovakiska föreningslivet bygger på samarbete med tjeckerna. Det finns en paraplyorganisation med säte i Göteborg, Tjeckoslovakiska Föreningars Riksorganisation (TRS) samt ett antal lokala föreningar, dit både tjecker och slovaker är välkomna.
Slovener
Fram till 1991 ingick Slovenien i Jugoslavien. Landet blev internationellt erkänt 1992. Enligt 1981 års jugoslaviska folkräkning finns i Slovenien 1 712 000 slovener, utgörande drygt nittio procent av befolkning. Slovenerna utgjorde 8 procent av den jugoslaviska befolkningen.
De slaviska folken började befolka Slovenien från det sjätte århundradet efter Kristus. Slovenerna är ett sydslaviskt folk som både etniskt och lingvistiskt klart skiljer sig från andra slaviska folk. Först i och med den jugoslaviska (sydslaviska) statens bildande 1918 har de dock uppnått en relativ politisk och kulturell självständighet, som än markerats under efterkrigstiden och senast genom konstitutionen från 1974.
Slovenien gränser till Italien, Österrike och Ungern. Även på andra sidan dessa gränser bor sedan århundraden slovener; i Italien och Österrike finns idag omkring 150 000 respektive 50 000 samt i Ungern cirka 5 000 solvener.
Som ett resultat av efterkrigstidens emigration bor det dessutom ytterligare cirka 70 000 slovener i Västeuropa, framförallt i Tyskland men också i Sverige.
Slovenskan är ett sydslaviskt språk som med påtagliga dialektala differenser talas av alla slovener.
Slovenerna tillhör av tradition, åtminstone nominellt, den romersk-katolska kyrkan. Sekulariseringsprocessen har i Slovenien gått relativt, särskilt bland unga människor.
Invandringen till Sverige
Slovenerna började invandrar till Sverige strax efter andra världskriget. Invandringen ökade under 1950- och 1960-talet efter att avtal slöts mellan Sverige och Jugoslavien ett avtal om arbetskraftsöverföring, även om endast en mindre del av slovener som invandrat till Sverige har kommit via organiserade kontakter mellan ländernas arbetsmarknadsmyndigheter.
De slovener som finns idag i Sverige kom huvudsakligen under åren 1965-1975. Antalet slovener i Sverige kan uppskattas till omkring 5 000, om man inkluderar personer som idag är svenska medborgare, exklusive andra generationens slovener.
Slovenerna i Sverige befinner sig för närvarande i hög utsträckning i de ekonomiskt aktiva åldrarna. Förvärvsintensiteten är hög såväl bland män som kvinnor. Få är arbetslösa. En mindre del har kommit hit direkt från det slovenska jordbruket, de flesta har varit industrianställda tidigare i hemlandet.
Organisationssträvanden
Idag finns elva slovenska föreningar i landet. De ingår i Slovenska Riksförbundet i Sverige, som bildats 1991, efter att under många år ha varit en kommitté under Jugoslaviska Riskförbundet.
Slovenska tidskrifter i Sverige
Det har funnits flera tidskrifter.
Svobodna Misel (Den Fria tanken) är en kulturtidskrift för slovener och svenskar som startades så sent som 1984. Som namnet anger är det en helt fristående tidskrift som vill föra en kritisk diskussion i kulturella frågor.
Naš Delavec (Vår arbetare) är en månadstidning för slovenska arbetare som ges ut av Socialistiska Alliansen och fackföreningsorganisationen i Slovenien. Tidningen skickas gratis till dem som prenumererar på annan slovensk tidning.
Kvar finns:
Naš Glas (Vår röst), som startades 1973, är den slovenska föreningarnas språkrör i Sverige. Den utkommer med sex nummer med en upplaga på 800 exemplar och med stöd från Statens Kulturråd. Tidningen vill bevaka slovenernas liv i Sverige samt bidra till att vårda slovenska språket. Den bytte namn 2002 till Informativno glasilo (Informationsbladet).
Drustveno glasilo (Medlemsbladet) utges sedan 1996 av Kulturföreningen Slovenija i Olofström.
Litteratur
Budja, Augustina, Slovenci na Svedskem okvirno zgodovinski pregled : monografija = Slovener i Sverige i ett globalhistoriskt perspektiv : monografi. - Landskrona, 2005. - 536 s. : ill.
Slovensk text
Magnusson, Kjell, Jugoslaver i Sverige : Invandrare och identitet i ett kulktursociologiskt perspektiv. - Uppsala : Uppsala universitet, 1986.
Petric (Holmqvist), Lena, Carl Snoilsky och Slovenien. - Ljubljana, 1981.
Stiri pota in razpotja : antologija slovenske poezije na Svedskem / Marija Hribersek, Avgustina Budja, Jan Zavadlov, Tone Jakse. - Stockholm : Svejug, 1979.
Widgren, Jonas, Jugoslaverna i Sverige. - Uppsala, Uppsala universitet, 1977
Social turism
”Social turism” myntades av statsminister Göran Persson i en ekointervju den 11 november 2003. Han ville skärpa invandringskraven från de nya medlemsländerna när EU skulle utvidgas 1 maj 2004.
-Fri rörlighet för arbetskraft vill vi ha, men inte social turism. Där får vi inte vara naiva, sade statsminister Göran Persson till Sveriges Radios Ekoredaktion.
Flera förslag om skärpta krav avvisades dock av riksdagen dagarna innan utvidgningen. Medborgare i de 10 nya EU-länderna kan alltså resa fritt i Sverige och söka arbete på samma villkor som medborgare i de övriga 15 medlemsstaterna.
Somalier
Bakgrund
Det territorium som idag utgör Somalia blev under 1800-talet delat mellan europeiska kolonialmakter: Storbritannien kontrollerade den norra delen och Italien den södra. Innan dess hade Somalia inte varit ett sammanhållet land, områdets invånare uppfattade sig knappast som tillhörande samma nation.
Under åren av kolonialt styre växte dock en känsla av nationell gemenskap fram bland somalierna, och när självständigheten erhölls 1960 bildade de två kolonialdelarna en gemensam stat, Republiken Somalia.
Somalia ligger i det område i Afrika som kallas Afrikas horn.
Huvudstaden heter Mogadishu.
Somalia skiljer sig från andra afrikanska länder genom att befolkningen är nästan helt enhetlig i etniskt avseende: i stort sett alla landet invånare är somalier och talar somaliska. Förutom de cirka 8 miljoner som är bosatta i Somalia finns det somaliska minoriteter i grannländerna Etiopien, Kenya och Djibouti.
Det föreligger dessutom religiös enhetlighet: praktiskt taget alla somalier är muslimer. Det som splittrar befolkningen är klansystemet. Det finns sex klanfamiljer, och varje sådan familj består i sin tur av en rad klaner.
Efter självständigheten 1960 försökte man att skapa ett fungerande politiskt system i Somalia, men korruption och ett fragmenterat partiväsen lade hinder i vägen. Landet gick mot allt större kaos, och detta resulterade slutligen i en militärkupp 1969.
Militärregimen strävade efter att avskaffa det gamla klantänkandet: det blev förbjudet att nämna klannamn eller att efterfråga någons klantillhörighet. Men president Siad Barre visste att utnyttja klanmotsättningarna, i enlighet med den klassiska metoden att härska genom att söndra.
Motståndet mot regimen växte alltmer, och 1989 utbröt massdemonstrationer i huvudstaden Mogadishu. Dessa slogs brutalt ned. Men också väpnade motståndrörelser organiserade sig, och vid nyåret 1990-91 inleddes en offensiv mot Mogadishu. Siad Barre flydde, hans diktaturtid var till ända, och många somalier trodde att bättre tider nu var att vänta. Men strax utbröt motsättningar mellan två klanfamiljer.
Somalia hamnade alltså i ett inbördeskrig. Situationen förvärrades dessutom av att landet drabbades av en svältkatastrof 1992, där hundratusentals människor hungrade ihjäl. Somalia är numera ett land i kaos. Statsapparaten har helt brutit samman på grund av inbördeskriget, och anarki råder.
Den somaliska invandringen till Sverige
De första somaliska immigranterna slog sig ner i Sverige på 1960-talet. På 1970-talet kom också en grupp politiska flyktingar.
En stor andel somalier i Sverige var tvåspråkiga redan när de kom. Italienska och engelska är de vanligaste andraspråken. Många har dessutom goda kunskaper i arabiska.
På grund av den politiska oron, inbördeskriget och svältkatastrofen i Somalia har många somalier tvingats lämna sitt land. Totalt har mer än en miljon somalier flytt, och av dem befinner sig 12 000 i Sverige. De flesta anlände i början av 1990-talet.
Om man till de 12 000 invandrade somalierna lägger till de 2 400 personer som är födda i Sverige men har medborgarskap, blir det totala antalet somalier i Sverige drygt 14 400. (Ibland anges det emellertid att det finns 15 000 - 18 000; den siffran kommer man fram till om man medräknar somalier som har varit bosatta i Etiopien).
Somalierna i Sverige är en ung folkgrupp, eftersom det är få äldre somalier som har invandrat. Drygt 70% är under 30 år, och endast 4% är över 50 år. De flesta är således i den ålder då familjebildning ännu inte har påbörjats eller ganska nyligen har skett. Det innebär att många barn med somalisk bakgrund kommer att växa upp i Sverige.
Ungefär en fjärdedel av somalierna är bosatta i Stockholm: 1997 fanns det i Stockholms stad 3 773 personer med somalisk bakgrund (somaliska medborgare eller svenska medborgare födda i Somalia). De utgör därmed den näst största eller största gruppen bland de afrikanska invandrarna i Stockholm (den andra stora gruppen är eritreanerna).
Föreningsliv
Somaliska Riksförbundet i Sverige (SRFS) grundades i slutet av 1995, då aktiva äldre, ungdomar och intellektuella somalier träffades. De representerar alla somaliska klaner och är involverade i somaliernas situation i Sverige.
Man beslöt enhälligt att somalierna i Sverige behöver en riksorganisation, som skall vara en förenande organisation för somalier i Sverige. Somaliska Riksförbundet är nu en landsomfattande organisation sammansatt av lokala föreningar vilka bedriver aktiviteter inom kultur, idrott, utbildning, solidaritetsarbete och bevarande av den somaliska kulturen och traditionen.
Länkar
Litteratur om somalier
Spanjorer
Bland de i Sverige 160 medborgarskapsgrupperna är den spanska bland de tjugo första i storleksordningen. Antalet spanska medborgare 1985 var 2 878 personer. 2018 var antalet födda i Spanien 12 268 personer. Trots detta är kunskaperna om invandringen från Spanien mycket begränsade.
Enstaka spanjorer kom som flyktingar till Sverige efter spanska inbördeskriget och andra världskriget. År 1945 fanns 38 spanjorer i Sverige. Däremot kom inga av de spanska barn som evakuerades från Spanien i inbördeskrigets slutskede till Sverige.
År 1950 bodde 93 spanska medborgare i Sverige och 1960 hade deras antal vuxit till 740. År 1974 var till exempel antalet spanska medborgare i Sverige 3 637 (0,9 procent av samtliga utlänningar i landet). Vid 1980-talets mitt kan antalet spanjorer i Sverige uppskattas till närmare 5 000 om man inkluderar naturaliserade och barn till naturaliserade födda i Sverige.
Största antalet spanjorer har etablerat sig i större städer med kranskommuner såsom Malmö, Göteborg, Norrköping och Västerås. Den största koncentrationen finns emellertid i Stockholm.
Föreningslivet
Föreningslivet är livligt. Antalet föreningar är många. Spanska Riksförbundet hade en omfattande verksamhet gentemot landsmän i förskingringen, men dessutom finns större och mindre regionala och allmänna föreningar och sällskap i de större städerna och mindre samhällen. Deras verksamhet varierar från allmänt socialt och även politiskt agerande till enbart kulturella och speciella klubbar.
Riksförbundet hade ca 2 700 medlemmar och utgav tidskriften Raíces med fyra nummer per år. Tidskriften upphörde 1999 och riksförbundet några år senare.
Srilankeser
Den 31 december 1983 fanns i Sverige 2 500 personer med Sri Lanka som födelsland. Av dessa har 1 842 naturaliserats, en anmärkningsvärt hög siffra, som beror på att en stor del av dem är adoptivbarn.
Huvudsakligen tillhör invandringen från Sri Lanka 1970- och 1980-talet. Invandringen har, frånsett adoptivbarn, under åren fram till 1986, praktiskt taget helt avstannat. Denna situation kan emellertid ändras om det blir aktuell med flyktingmottagning på grund av den långvariga och under senare år upptrappande konflikten mellan singaleser och tamiler.
Motsättningarna mellan singaleser och tamiler går tillbaka i tiden men passerade in i en ny fas i och med Sri Lankas självständighet 1948. Tamilernas politiskt sett viktigaste organisation, TULF (Tamil United Liberation Front), har strävat efter att tillförsäkra tamilerna regional kontroll i norra Sri Lanka med Jaffna som centrum. Konflikten har med jämna mellanrum blossat upp för att nå en höjdpunkt sommaren 1983, då hundratals tamiler dödades och många fler fick se sina hem brännas ner.
Tamiler och singaleser i Sverige
Konflikten mellan tamiler och singaleser påverkar starkt förhållandena i Sverige, där gränsen mellan de både grupperna kan sägas vara lika skarp och följa samma mönster som i Sri Lanka. Vänföreningen Sri Lanka Föreningen, Sverige är knuten till den singalesiska sidan och har gehör vid ambassaden. I denna betecknas den tamilska oppositionen som terrorism.
Tamilerna har en Stockholmbaserad förening vars öppenhet markeras genom namnet Svenska multietniska föreningen för Sri Lanka. Några Singaleser finns med i styrelsen men tamilfientliga singaleser betecknar den som en tamilförening. I verksamheten planeras klädinsamling, medicin och pengar för mat till drabbade familjer.
Statistik
En fråga många ställer är: Hur många invandrare finns i Sverige?. En annan är: hur invandrare kom till Sverige det senaste året? Det är inte alltid så viktigt hur många som råkade komma just det senaste året. Vill man vara säker på vad statistiken säger ska man alltid kontakta Statistiska centralbyrån, SCB.
Man kan också konsultera "Statistisk årsbok" på närmaste folkbibliotek.
Man ska alltid uppge årtal i samband med att man säger hur många invandrare det finns i Sverige. Då spelar det ingen roll om siffrorna inte är de allra senaste.
Immigrant-institutet har utifrån SCB:s statistik bearbetat en del tabeller.
Här några snabba fakta:
Den 31 december 2006 var antalet invandrare 1 175 200, och de kom från 199 länder i världen.
2006 invandrade 95 750 personer. Av dessa var 15 352 svenska medborgare.
2006 utvandrade 44 908 personer. Av dessa var 24 875 svenska medborgare.
Från 1941 till 2006 invandrade 2 616 644 personer. Av dem var 326 841 svenska medborgare (dessa räknas bara sedan 1964).
Från 1941 till 2006 utvandrade 1 493 089 personer. Av dem var 515 320 svenska medborgare (dessa räknas bara sedan 1964).
På 90 år från 1851 till 1940 emigrerade från Sverige 1 417 480 personer. Det är den period i Sveriges historia som beskrivs som tiden för "den stora emigrationen".
På 66 år från 1941 till 2006 emigrerade från Sverige 1 493 089 personer. Siffrorna går inte riktigt att jämföra, men de ger en visning om statistikens relativitet.
Länkar
Migrationsstatistik
Sudettyskar
I gränsområdet till Böhmen i Tjeckien fanns tidigare ett kompakt tyskt bosättningsområde. Från 1920-talet benämndes dess invånare vanligen sudettyskar. Termen hade emellertid myntats redan år 1902.
Efter andra världskrigets slut fördrevs närmare tre miljoner sudettyskar från Tjeckoslovakien. Merparten av dem hamnade i olika läger i Västtyskland. Många föredrog att emigrera till Nord- och Sydamerika. Det finns fortfarande sudettyska organisationer i Tyskland som fungerar dels som kulturellt sammanhållande, dels som politiska påtryckargrupper vilka verkar för ersättning för förlorade tillgånger och till och med för att återupprätta Sudetenland.
Invandring till Sverige
Redan efter den tyska annekteringen av Sudetområdet i oktober 1938 flydde en skara sudettyska socialdemokrater och kommunister till Sverige. Det rörde sig om 350 personer. Ytterligare ett par hundra kom under kriget till Sverige. I december 1945 bildades en "Hjälpkommitté för sudettyska antifascister" som medverkade till att åren 1946-1947 närmare 250 sudettyskar kunde komma till Sverige.
År 1948 rekryterade ASEA i Västerås omkring hundra sudettyskar från läger i Västtyskland. Efter 1948 fick ytterligare 2 000 sudettyskar tillstånd att resa till Sverige.
Det finns inte många undersökninga av sudettyskar i Sverige. 1998 doktorerade Rudolf Tempsch med en undersökning om sudettyskar i Eskilstuna. Man har en socialdemokratisk diskussionsklubb inom den sudettyska gemenskapen. Fram till 2001 publicerades Blätter der sudetendeutschen Sozialdemokraten, som distribuerades delvis i Sverige.
Litteratur
Kern, Karl, Heimat und Exil von Böhmen nach Schweden, Nürnberg, 1980.
Kern, Karl, Förrådd av öst och väst : med rötterna i Böhmen : från Prag till Malmö : ett flyktingöde. Viken : Eremit-press, 1987.
Müssener, Helmut, Exil in Schweden : Politische und Kulturelle Emigration, München, 1974.
Tempsch, Rudolf, Invandrare i folkhemmet : sudettyskarna i Eskilstuna 1938-1988. Eskilstuna, 1995.
Tempsch, Rudolf, Från Centraleuropa till folkhemmet. Den sudettyska invandringen till Sverige 1938-1955. Göteborg, 1997. Doktorsavhandling.
Swedner, Harald, Invandrare i Malmö (Forskningsrapport från Invandrarföreningen, Stockholm, 1973.
Svenska som andra språk
Benämningen syftar främst till språkinlärningen i skolan där invandrarelever med annat modersmål lär sig svenska som ett andra språk. Forskare anser att inlärningen i svenska som andraspråk skiljer sig från inlärningen i svenska för de elever som är svenskspråkiga hemma. Andraspråksinlärningen började undersökas i Sverige i början av 70-talet. Forskningen är koncentrerad främst till Göteborgs universitet, där Institutet för svenska som andraspråk finns sedan 1997.
Lite senare bildades ett Nationellt centrum för svenska som andra språk, vid Stockholms universitet.
Litteratur
Svenska som andraspråk - i forskning, undervisning och samhälle / Kenneth Hyltestam & Inger Lindberg (red.). - Lund : Studentlitteratur, 2004. - 768 s.
Ett 30-tal forskare medverkar i detta verk där aktuellt forskningsresultat redovisas.
Svenskar i utlandet
Den svenska emigrationen till USA under 1850-1930 har studerats ganska ingående. Dessutom finns det flera institutioner som Emigrantregistret i Karlstad, Svenska emigrantinstitutet i Växjö, Uppsala universitet, med stora boksamlingar kring ämnet.
Vi vill därför här i första hand uppmärksamma udda företeelser om den svenska emigrationen. En av dem var den svenska emigrationen från främst Kiruna och andra orter i Norrland till den dåvarande Sovjetunionen på 1920 och 1930-talet.
Litteratur
Eneberg, Kaa, Kirunasvenskarnas okända historia
Artikel i Nordisk tidskrift 2000:4
Eneberg, Kaa, Tvingade till tystnad : en okänd historia om några svenska familjeöden. - Stockholm : Hjalmarson & Högberg, 2000. - 186 s., xxiv pl.-s. : ill. - ISBN: 91-89080-58-0 (inb.)
Behandlar kirunasvenskar
Forssell, Birgitta, De flyttade österut : Kirunabor upplevde Sovjetunionen under Stalintiden Ingår i: Kiruna : 100-årsboken. D. 2. 2000, ISBN 91-630-9371-5 S. 471-474 : ill.
Hanno, Carl-Uno, Proletariatet genomgår olika utvecklingsstadier : om utvandringen från Malmfälten till Sovjetkarelen på 1930-talet. - Ingår i: Norrbotten, ISSN 0546-3467 ; 1976/77, s. 63-105
Kaskela, Signe, Under Stalins diktatur. - Tre böcker, 1990. - 212 s.
Boken finns numera även på internet.
Nilsson, Roger, Vi som var svenska barn i Sovjetlandet : Videoupptagning / manus, regi & produktion Roger Nilsson. - Luleå : Filmpool Nord, 1998. - 1 videokassett (43 min.) : VHS, ljud, färg. - (Filmbibliotek Nord ; 20)
Pohjanen, Bengt, På ett litet men vilar nästa millennium eller Det men-istiska manifestet : andligt tal till den svenska intellektu(v)ällingen.
Bl a berörs emigrationen från Kiruna till Sovjetunionen på 1930-talet. - Ingår i: Pohjanen, Bengt, På ett litet men vilar ett helt millennium. 2000, ISBN 91-7217-024-7 ; S. 20-26
Werkström, Ludmila, Familjens patriark : en berättelse om ett svenskt öde i Ryssland. - Om Niclas Olsson och hans familj. - Ingår i: Släkthistoriskt forum, ISSN 0280-3984 ; 1999 (18:1), s. 1-3 : ill.
Internetlänkar om Kirunasvenskar
Kaskela, Signe, Under Stalins diktatur
Riksdagen. Snabbprotokoll 2000/01:74, Tisdagen den 6 mars 2001
2 § Svar på interpellation 2000/01:249 om kirunasvenskarna
Riksdagen. Snabbprotokoll 2000/01:116, Tisdagen den 29 maj 2001
6 § Svar på interpellation 2000/01:432 om forskning om kirunasvenskarna
Andra länkar
Litteratur om svenskar i Brasilien
Swedes in Canada
Svenskbyborna
Svenskbyborna är en benämning på ättlingar i Ukraina till en svenskspråkig befolkning som flyttade från Dagö i Estland. Den svenske godsägaren Karl Magnus Stenbock kom överens med den ryska kejsarinnan Katarina II om att Dagöborna skulle få cirka 13 000 ha mark i ett av ryssarna nyligen erövrat område i södra Ukraina.
Den 1 maj år 1782 kom svenskarna fram efter 9 månaders vandring. Området kallades Svenskbyn. Orten heter numera Gammalsvenskby på svenska och Zmievka på ukrainska
Med hjälp av Röda Korset kom ca 200 tillbaka till Sverige 1929. Alla trivdes dock inte i Sverige och en del återvände till Ukraina.
I Sverige bosatta svenskbyborna och deras ättlingar har bildat Föreningen Svenskbyborna. Den 1 augusti varje år firas på Gotland dagen för ankomsten till Sverige 1929.
Länkar
Litteratur om svenskbyborna
Föreningen Svenskbyborna
Syrianer
Se Assyrier