Redan före min ankomst till den som skulle vara den fasta förläggningen existerade musik- och dansgrupper där. Men det förväntades förmodligen ännu mera engagemang och delaktighet ifrån de hjälpsökande inom dessa sammanslutningar. Om inte minnet vilseleder mig var det anstaltens fritidsledare som ansträngde sig för att organisera ett folkloristiskt danslag av spansktalande asylsökande. Vi, latinamerikaner, satte - i begynnelsens friska anda - igång men alla fräscha krafter utnyttjades inte i den mån detta önskades. Vi tog uppmaningen mycket seriöst och biföll fritidsansvarigas begäran: vi anordnade två dansteam vars deltagare härstammade från den Nya Världen. Majoriteten av de ena gruppens medlemmar kom från Perus inre hög bergiga trakter och skogiga provinser. Denna esoteriska kår specialiserade sig på traditionella skördedanser. Den andra sammanslutningen, vilken jag själv blev en fullständig medlem av, var å sin sida mer internationellt, etniskt blandad. Dess anslutna härstammade från den nya kontinentens vitt spridda hörn; från godtycklighetens Peru, det tyranniserade Kuba, det av inbördeskriget drabbade El Salvador, från fattigdoms och gatubarns Brasilien, från knarkgodsherrarnas och gerillakrigares Colombia. Med få ord: ett levande segment av det dåtida som nutida lidande Latinamerika.

Vi tog, som sagt, detta i för sig ganska enkla uppdrag på stort allvar. Vi betraktade till och med vårt uppträdande som ett anspråkslöst men självklart tack till detta humana väsen som i ödesstunden öppnade sin gästvänliga famn för att värma, omfamna oss, de främmande hjälptiggarna. Våra bondska, konstiga folkdanser kunde inte motsvara, förstås, de varmhjärtade känslor vi hyste mot det okända landet. Hur än vi uppträdde, hur än vi bemödade oss, visste vi att Kronans mänskliga agerande gentemot oss aldrig skulle kunna kompenseras, gengäldas. Vi skulle. i vilket fall som helst, släpa efter tacksamhetens osynliga skuld, Sisyfo´s tunga klippblock, med oss. Även om vi var medvetna om att gälden aldrig någonsin skulle gå att återbetalas, gjorde vi allt i vårt kringskuren makt för att uppvisa våra trakters vackraste konster och provinsers fagraste söndagskläder. För min egen personliga del övervann jag min medfödda rädsla för dansen.

Den ofta förekommande repetitionen var en viktig portion av vår heterogena dansgrupps inre livaktighet. Vi samlades regelbundet, antingen hos den manliga eller den kvinnliga partens tillfälliga högborg. Då förvandlades flyktinglägenhetens parketterade vardagsrumsgolv till en kortvarig dansbana. Dansgruppernas etniska mångfald satte givetvis sin onekliga prägel på den mycket varierande repertoaren. Vi erbjöd utrymme till dansnummer från nästan alla de länder representerade i sammanslutningen. Från Peru plagierade vi ett afrikanskt dansnummer, som sägs har sitt nutida fäste i landets kustområde där avkomlingar från de svarta slavarna bosatte sig. Det svarta Perus mångfacetterade folklore är dock inte endast av afrikanskt påbrå utan en symbios av var för sig starkt avvikande ingredienser. Det spanska elementet avslöjades av språket man använder för att sjunga de upphetsande låtarna. Men gitarren applicerade också sitt oundvikliga avtryck i denna musikens komprometterande melodi. Det indianska arvet gjorde sig påmind i sångernas polyteistiska och animistiska inslag, hävdas av de initierade. Från den afrikanska sidan framkommer besynnerliga musikinstrument, merparten utförda en gång i tiden av barackslavarna med knappa tillgångar och under mycket påfrestande förhållande. El cajón, "lådan", till exempel, är ett sådant musikverktyg, som trots att den ser ut som vilken låda som helst, är det bara de kunniga som kan montera upp den, och skrämma ut ur det slutna tomrummet de behagfullaste toner och ljud. Det afrikanska överväger givetvis i själva dansen, i dansens alltid provokativa och utmanande rörelser. Av afroperu utvalde vi dansen "Alcatraz" under rytmen av låten "Préndeme la vela", i översättning "Tänd ljuset åt mig". Alcatraz är en kustfågel som när sig av havsfiskar. Somliga säger att dansens koreografi härmar strandfågelns klumpiga gångart då buken blir överlastad. Danserskorna har på sig en medellång papperssvans hängande från midjan, med vilken de rör sig åt det ena och det andra hållet. Dansarna, vars förflyttningar imiterar jakten efter sjöfåglarna, bär i var mans hand ett tänt ljus med hjälp av vilket de låtsas elda papperssvansarna; detta utan att lyckas naturligtvis. Dansdräkterna erinrar om de torftiga kläder som de afrikanska trälarna bar för någon sekel tillbaka.

Vi repeterade med obegränsat tålamod en lika komplicerad som pittoresk folkdans från El Salvador. Dansens uppkomst sägs ha varit förknippad med en religiös, katolsk helgonfest vars benämning jag för tillfället tappat ur minne. Denna innehållsrika danstillställning - med fyrverkeri och allt - presterade vi under pulsen av sången "El torito pinto", alltså "Den prickiga tjuren". Cumbia eller cumbianba lärde vi oss med. Colombia sägs åtnjuta överlägsenhet när det gäller detta färgrika dansnummer. Detta trots att cumbia utövas längs hela den atlantiska kustremsan. Panama, för att bara nämna ett exempel, utmärker sig för sina mångfaldiga variationer av denna egendomliga sällskapsdans. Etnomusikologerna hävdar att slavarnas musikaliska talang också här efterlämnade sin ofrånkomliga legat i både dansens måleriska som melodins spännande utformning. Trummorna, bombo, som man begagnar sig av, är av afrikanskt ursprung. Landets förträngda urinvånare skänkte också sin blyga present till den kreoliserade musiken i form av en hirsrörs klarinett. Vi tillägnade oss Casinos välkopplade danssteg, en dans som i sin tur har sina rötter i mitt martyriserade hemland.

Med mycket sparsamma resurser, först och främst under månens franka sällskap, skräddarsydde vi de färgglada dräkter som skulle dekorera och pryda våra säregna danser. Själsligt berikande, förresten, att vi kunde lära oss varandras hävdvunna, folkliga danser. Kanske var det även ett sätt att avstå en smula från jagets obestridliga självklarhet, från kulturens pressande handbojor. Vi njöt verkligen av de ofta förekommande inövade stunderna och det alltid glädjande umgänge. I denna kvasikosmopolitiska miljö spårade vi, även om det var omedvetet, en provisorisk tillflykt ut ur den tomma tillvaro vi befann oss i. Om vistelsetiden i denna slutna värld måste fyllas av pikanta dansaftnar, låt så vara. Så löd måttot då!

Tidpunkterna och skådebanorna för dansuppvisningen anordnades av förläggningens styrelse och andra myndigheter eller organisationer dessemellan. Det var i alla fall inte vår angelägenhet. Det arrangerades exotiska evenemang både inom och utanför institutionen. Dessa förbryllande musik- och danssammanslutningar blev inviterade till åtskilliga kulturaftnar i de omkringliggande städerna. Tack vare inbjudningarna fick vi besöka sådana fästningar från mellersta Sverige som Östersund, Hammarstrand, Härnösand samt det redan välbekanta Sundsvall. Vi tyckte då att det var verkligen vederkvickande att få rubba, även om för några timmar, anstaltens monotona liv.

Våra ovanliga toner och kaotiska kroppsrörelser uppvisades inför ett brett skiftande auditorium; inför kostymerade fackmedlemmar, seriösa kommunala politiker, otåliga skolelever, samt inhemska och utländska kampande turister. I Ånge firade vi arbetarrörelsens förstamajfest. Vår fjärranifrångrupp smälte samman med den tågande eleganta arbetarklassen. Vi uppmärksammade Ingvar Carlssons metaforiska tal i industristadens centrala torg. Vi följde där efter en folkhop som kom fram till landets dåtida oppositionsledare med intentionen att än gratulera honom än anskaffa sig hans namnteckning. Eller bådadera. Än idag bevarar jag den engagerade politikerns simpla autograf, vilket han undertecknade på ett flygblad med proletärernas oförtäckta "Internationalen" och "Arbetets söner" på var sin sida. Från våra välvilade händer, - ett påfallande tecken på vårt kontinuerliga utanförskap när det gällde möjligheten att få jobba - fick den framtida premiärministern en liten lapp med en oskuldsfull fråga på. Frågan handlade, naturligtvis, om den långa väntetidens orsaker. Av någon anledning fick vi inte genmäle på spörsmålet, och knappast någon gång kommer man att göra detta. Med blicken följde jag den lilla lappens blixtsnabba färd, som till slut ankrade i den högtstående statsmannens byxficka.

Då den så kallade lasermannen, den gevärsbeväpnade galning vars fega optiska sikte frestades av rikets mörkhåriga invånare, kallsinnigt upprättade sina kriminella illdåd, fördömde vi otvivelaktigt rasismens växande herradöme. Mot denna samhälleliga brydsamhet virvlade vi i speciellt arrangerade föreställningssoaréer. Ibland turnerade vi till närliggande flyktingläger. Då yrade vi inför våra olycksbröder, vilka vi delar rädslans och osäkerhetens oupphörliga mattmara med. Sådana permissioner - vedertagna av klostrets ledning - möjliggjorde att vi breddade vår kunskap om asyl Sveriges mångtydiga tillvaro: man träffade landsmän, observerade andra fängelseliknande institutioner. På detta sätt lärde jag känna andra kubanska asylsökande, representanter för den då begynnande diasporan till denna nordliga jord. För några ledde dessa besök till gnistan av ett ömsom varaktigt ömsom flyktigt men ändå upplivande kärleksäventyr över anstalters väl markerade gränser. Vår förläggning blev pompöst inspektionerad av en finsk delegation, som företrädde Statens invandrarverks motsvarande myndighet i grannlandet. De utländska delegaterna ville få en inblick över hur den lärde och erfarne grannen tar emot de avvikande, de ifrågasatta. Dessa alltid artigt leende myndighetspersoner underhöll vi medan de smakade på flyktinglägrets mångetniska och solidariska kokkonst. Senare kom det förläggningspersonalens tur att ripostera med en resa till Finland, där de smakade på liknade maträtter, kan jag tänka mig. Vi överraskade ortens nyfikna befolkning med vår förträffliga, konstnärliga skicklighet då institutionen slog upp dess portar för att fira med det traditionella "Öppet Hus". För det lokala samfundet visade vi också vilka piruetter vi kunde alstra. Och tillsammans sjöng vi, naturligtvis, "I natt jag drömde något som..."

Synd att vi inte kunde ställa ut våra inåtträngda känslor! Under flera månader uppvisade vi våra natursköna folkdanser. Under flera månader sjöng vi våra traditionella vitsar. Under flera månader utförde vi de mest akrobatiska rörelserna och invecklade piruetterna. Under flera månader hade vi spridit en bråkdel av vårt särpräglade kulturarv. Ovissheten började gnaga på vigörens inre, konfidentiella domäner, och därmed på vår dessförinnan solklara inställning till mottagarlandets humanistiska sida. Ju mer tiden gick desto mer frustrerade blev vi gentemot den anonyma överheten, de nya namnlösa makthavarna. Vi tröttnade på väntans ångestfyllda osäkerhet. Vi blev utmatade av ovisshetens ständiga plågeri. Inom var och en av oss växte sent omsider motviljans törniga träd. Vredens glödflytande magma trängdes upp till ytan.

Vi ville protestera mot den omänskliga behandling vi utsattes för. Felaktig! Jag har uttryckt mig felaktigt! Förlåt mig! Vi betvingades inte någon misshandel, inte fysiskt i så fall. Ingen, varken myndighet eller person, begick någon världslig, kroppslig våldakt mot oss. Utan vi utsattes för en än grymmare tortyr: att inte alls behandlas, att inte alls räknas bland de levande. Vi dömdes att känna som att vår jordiska existens blev ifrågasatt. Vi blev bortglömda öden i det blågula öppna havet. Detta pinandes ärr låter sig inte synliggöras. Kolla! Min ryggyta kännetecknas av en uppenbarlig släthet: varken hög- eller låglandets pinahugg bryter ryggradens harmoniska relief. Såren, denna våndas sår, har försiktigt smugit sig in, försjunkit in i min robusta skepnad. Där inne härjade både igår som idag de väl dolda skråmorna. De orsakar den smärta som paradoxalt nog håller detta intima vittnesmåls skrivande vid liv. Ingen slags tortyr, vare sig den kroppsliga eller den själsliga, är önskvärda; båda är lika avskyvärda. Jag har inte lyckats taxera dem.

Vi kunde dessvärre inte utrycka den upplevda avogheten med den styrka som förbittringen krävde. Där nere, i asylsveriges slutna mark, når maktlösheten sin definitiva ytterlighet. Fristadssökande vet bäst vilket är den verkliga innebörden av att känna sig värnlös: de är maktlöshetens erfarna lärlingar. Vi vägrade dock att fortsätta med dansuppvisningarna. Även då vår dansgrupps friska atmosfär levde vidare i det uppodlade broderskapet, upplöstes danssammanslutningen. Vår blandade dansgrupp bestyrde ett tyst uppror, ett ordlöst motstånd, ett omärkligt myteri i den strandsatta flyktingbåten. Det lilla vi kunde göra!
Den fredliga myterin lät oss göra en sedan länge behövande halt i det eteriserande händelseförloppet, en vital paus i förvirringskvalen... och blicka tillbaka. Att skåda det förgångna var både påfrestande och förnedrande. Vi konstaterade att vi, sakteliga, förvandlats från hemländernas upproriska barn till den nya jordens fängslande underhållare. Men en häpnadsväckande smidighet hade vi genomlidit denna unika metamorfos. Det mest trista, beklagansvärda var att den överkänsliga omsvängningen skedde med vårt naiva samtycke, med vårt fullkomliga medgivande. Vi underkastades subtilt nog, med välviljans auktoritära och oavvisliga godkännande, med välgörenheten som det attraherande lockbetet, en steg-för-steg kurs i ämnet "människoomvandling". I denna fantastiska ombildningsdebutända står den vilda, bitska upprorsman som nyss bröt med fosterlandets förolämpande maktägare. I den andra ändan rinner ut den tämjde väsen, den kastrerade varelsen. Vi bestod helt enkelt inte detta alltför krävande prov, vi vägrade att betala detta alltför dyra pris.

Ingen brydde sig emellertid om vårt tysta motvärn. Som sagt, vi vandrade ju bland de levande. Dessutom kan andra asylsökande noviser uppta de vakanta platserna i danssammanslutningarna. Och på det sättet behålla den ominösa medömkans karusell roterande. Clio, historiens beskyddarinna, ärvde inte något bevis om vår ljudlösa motstånd: det författades inte något Charta om aversionens genuina bevekelsegrund. Utan var och en behöll för sig själv reluktansens gåta. Ingen barrikad grävdes heller ut. I förbigående, den spartanska andan var för de flesta av oss främmande. Även om så är fallet, är jag stolt över denna underförstådda revolt för den naturliga upproriskhetens återerövring.

Min nedärvda ängslan för dansen har grundligt omdanats. Detta uppenbara faktum medgav jag. Med detta omdaningsverk skedde inte - något jag verkligen beklagar över - utan biverkningar. Den ursprungliga dansfasen har därmed skaffat sig nya klädnader; den har omskapats till en tvingade fobi mot detta lands dansande, folkloriserande mörkhyade. För starka följdtankar väcks, tyvärr, till liv!

Vilhem Moberg, svenska utvandrares store skald, har lämnat efter sig visa ord jag, en utsocknes beundrare, nödgas damma av. - Och jag hoppas förvisso att jag inte tar mig för stora friheter -. Den grandiosa visionären gör denna nordliga nation stolt över sina utvandrare. Med en oöverträffad precision uppkallar diktaren Amerikas nybyggare - bland vilka räknas Torsättlingar som flydde hemtrakterna på grund av, bland annat, religionförföljelsen - sina hemländers olydiga söner och döttrar. Numera, på jordens motsatta halvklot utspelades av Mobergsfolket utvalda skara en mycket trist fars.

Någonstans, i ett av den byråkratiska spiralens dimhöljda trappsteg, hade man glömt att vi även om fega, cobardes - det låter bättre på spanska och därmed till hjärtat - är ändå våra hemländers olydiga söner och döttrar, för alltid olydiga. Cobardes men ändå olydiga!

Alexis Gainza Solenzal är forskare vid
CEIFO, Stockholms universitetet

---

Tillbaka till tidskriften invandraren
Tillbaka till övriga tidskrifter