På väggen i mitt hus hänger en tavla, signerad Mischa Rosic, med en roddbåt förtöjd vid en brygga. Det är sommar, eller kanske sensommar, och vattnet speglar skogen på andra sidan sjön. Bilden är mycket rofylld och påtaglig: man kan om man anstränger sig lite nästan höra vattnet klucka så där stillsamt som det gör en sommarkväll vid en insjö, och känna den svaga kvällsbrisen mot ansiktet. "En sådan vacker tavla", brukar gäster säga. "Man vill titta länge på den".
När jag satte mig för att skriva om Mischa och hans konstnärsskap kände jag mig först mycket osäker. Jag är ingen konstkännare, kan inte den rätta terminologin och har bara lekmannens upplevelser att referera till. Dessutom uppskattar jag Mischa som vän och artist, och tycker helt subjektivt att hans tavlor är underbara.
Och kanske är det just så Mischas målningar ska betraktas: genom ögon, som inte skyms av förutfattade meningar om vad som är "fint" eller vad som räknas till den för dagen mest säljbara stilen. Mischa målar för människor, oavsett hur tjocka deras plånböcker är. Han står jämsides med betraktaren och gör honom delaktig, förmedlar känslan från hjärta till hjärta. Det är konst utan smicker eller nedlåtenhet. Mischas målningar är befriande i sin avsaknad av krampaktig strävan efter originalitet; den mogne artistens säkra blick och penselföring bottnar i ett gediget kunnande, och lämnar ändå utrymme för lek och personlig prägel.
Mischa väljer sina motiv av lust och inspiration, och undviker att låsa sig fast i en enda genre. Naturen och staden är två huvudteman, ett annat är människor, som ofta fångas i ögonblicksbilder, men han experimenterar också. En del målningar är uttalat surrealistiska, andra bär drag av satir och politiskt ställningstagande, vissa accentueras av valet av underlag. Han kan måla porträttbilder av djur likväl som av människor, och förmedla samma känsla som inför ett barockansikte i snidad guldram.
Mischas stadsmotiv präglas av harmonisk komposition och tidlöshet. De är endast undantagsvis befolkade – betraktaren får bevittna gator och gränder, hus och torg i ett tillstånd av fullkomlig frid. Ändå är livet mycket närvarande. Trafikmärken, lyktstolpar och teveantenner existerar sida vid sida med smidesstaket och spröjsade fönster, och förankrar verken stadigt i samtiden. Parallellen till gångna dagars "gåramålare" är oundviklig, ändå handlar det inte om ett fotografiskt avbildande. På ett sätt kan man säga att Mischas bilder är mer verkliga än verkligheten. Samtidigt som han återger motivet gör han en ömsint tolkning, genom val av perspektiv, skuggor, dagrar och detaljer. En vintrig lundagata förses med ett serbiskt café. En av Malmös kanaler i sen skymning: vattnet speglar himlen, men fångar också stadens ljus till en samexistens. Penseln dämpar och framhäver, kompletterar och förtydligar.
Även naturmålningarna fokuserar på stillhet, skönhet och noggrann komposition. Motiven i sig är traditionella, men ton, ljus och nyanser mycket "Rosicska". Kärleken till naturen tillhör det ursvenska sinnet, och Mischa förmedlar det likväl som han lägger till sina egna dimensioner. En barrskog blir än mer barrskogsaktig målad inuti en trälåda. En vy över en skotsk sjö får sagans ansikte genom en övernaturlig, lätt rosa ton.
I målningarna av människor finns närhet, men också en respektfull distans. Mischa målar gärna barn och ungdomar, ibland som en filmsekvens, som i en tavla där två ungdomar på samma skateboard rullar över en stadsgata; ibland med förälderns öga: en liten naken gosse klättrar upp på en stol, med rumpan ogenerat vänd mot betraktaren.
I zappandets och flyktighetens tidevarv är kanske inte traditionalism à la mode, men Mischa har modet att gå sin egen väg. Han målar det beständiga liksom det snabbt förbiflygande, och lyckas bevara känsla och själ i bådadera. Hans målningar berör utan att nödvändigtvis uppröra, och det finns en stark kärlek i dem – till människorna, tingen, det som växer och lever och naturens eviga kretslopp.
PS. Innan jag stängde av datorn gick jag en vända förbi min tavla med roddbåten. Jag kan svära på att vinden fört båten ett litet stycke längre bort från bryggan medan jag skrev.
Anett Hall