"Så mötte jag Sverige"
Invandrarrapport fortsätter artikelserien från 1978-1980 som återges med anledning av att tidskriften utkommit i 25 år.
Författaren
ALEXANDER WEISS som i serien "Så mötte jag Sverige" berättar både genom en "Anteckning till en självbiografi" och två dikter om sig själv som invandrare, föddes den 3 juni 1924 i Tyskland av ungersk far och schweizisk mor. 1934 utvandrade han till England, 1936 till Tjeckoslovakien och 1938 till Sverige. Alexander Weiss dog den 6 maj 1987.Alexander Weiss har utgivit ett tjugotal böcker. Hans författarskap har behandlats bl.a. av litteraturdocenten Helmer Lång (4 svenska européer, Immigrant-institutet 1976) som har kallat Weiss för "språkets alkemist".
Anteckning till en självbiografi
Hemma ekade Hitlers tal allt kusligare i radion. Min far skulle resa till Prag för att där avvakta den politiska utvecklingen. Allt var packat. Möblerna hade dragits över med vita lakan. Hitlers anklagelser mot "herr Benes" blev allt hotfullare. En septembermorgon 1938 åkte min mor och jag i en tysk bekants bil över gränsen till Tyskland för att avvakta utvecklingen hos en moster i Berlin. Där hörde jag de tyska radioutsändningarnas skymfningar mot "den tjeckiska soldateskens övergrepp på värnlösa kvinnor och barn". Jag försökte övertyga min moster om utsändningarnas lögner. Jag kom från Sudettyskland. Jag hade inte sett någon "tjeckisk soldatesk". Trodde hon verkligen att värnlösa kvinnor och barn överfölls?
Jag hade vuxit upp i chauvinismens, lögnens, propagandans hägn. Jag hörde talas om vad som var rätt och vad som var fel, vad som var sanning och vad som var lögn. Man fick tro sina ögon, inte öron, man fick inte ens tro på sina egna tankars riktighet. Det fanns alltid en värld som visste mer. Ett barn kan inte veta sanningen. Men jag kände den och jag kände lögnen. Jag blev förtrogen med lögnen. Jag blev tvingad att tro på den. Historien skrevs av dem som visste bättre. Men jag fattade inte alla människors okunnighet, deras ignorans och översitteri. Det var omöjligt att bli stark om världen var svag. Det var omöjligt att bli vuxen om världen var infantil.
Jag skickades från Berlin till en familj i Hamburg - bekanta från den tid vi bodde i Bremen - som var antinazister och där mannen hade vägrat att gå med i partiet. När min mor, min syster och jag träffades i Sassnitz den 28 september, ringde min far från Prag på natten och sa att det inte skulle bli något krig. Det skulle bli konferens i München. Kriget uppsköts.
Jag såg på de olika kartorna i pressen vilka områden som skulle avträdas till tyskarna. Sudettyskland skulle införlivas med "Riket". För en internationell koncerns räkning hade min far fått i uppdrag att organisera en textilfabrik i en liten västsvensk stad. Uppbrottet från Warnsdorf hade varit slutgiltigt. Aldrig mer skulle jag återvända dit. Men även dit har jag rest i mina drömmar. Jag har sökt vägen tillbaka till det hus där vi bodde. Jag har ofta varit på väg och tycktes känna igen staden. Men innan jag fann huset har jag vaknat. Eller jag har drömt att allt var oigenkännligt, att främmande människor befolkade städerna till vilka jag kom. Även i drömmen har jag upplevt hemlöshet.
En novembermorgon 1938 läste vi om Herschel Grynszpans attentat mot en tysk ambassadtjänsteman i Paris. En 17-årig judisk flykting från Polen som via Tyskland hade flytt till Frankrike skulle döda den tyska ambassadören i Paris men sköt av misstag i stället ambassadtjänstemannen vom Rath. Vi förstod att nazisternas hämnd skulle bli fruktansvärd. Under "kristallnatten" brändes hundratals synagogor, judiska affärer plundrades, judar häktades, 10 000 kom till koncentrationslägret Buchenwald. Min mor var upprörd över detta dåd och anade vad som skulle bli följden. Jag kunde inte ens försvara Grynszpans attentat, men på något sätt identifierade jag mig med honom liksom jag en gång hade identifierat mig med anarkisten van der Lubbe som hade satt riksdagshuset i brand.
Den siste av min ungdoms hjältar resp. antihjältar som mördades var Trotskij. Under de dagar han låg för döden efter ett överfall i Mexico City 1940 följde jag med spänning och bestörtning allt som skrevs om honom. Liksom jag en gång bar med mig bilden av den skjutne Karl Liebknecht liggande på en bår bevarade jag bilden av den döde Trotskij, Stalins fiende nummer ett, oktoberrevolutionens hjälte som aldrig skulle bli rehabiliterad. Den ryska och tyska revolutionens män var nu alla döda. Efter morden på Liebknecht, Luxembourg, Leviné, Eisner, Landauer och Mühsam begick Ernst Toller självmord på ett hotell i New York 1939; Bucharin, Rykov, Kamenev och Zinovjev utrensades under Moskvarättegångarna. Karl Radek ensam överlevde, men lär ha dött under sitt 10-åriga fängelsestraff.
Nu gällde det att åter lära sig ett nytt språk. Nu gällde det att rabbla upp svenska kungars regentlängder efter att ha lärt sig att rab-bla upp tyska furstars och kungars regeringsårtal, och senare engelska härförares bedrifter, William the Conqueror, Cromwell, Nelson, Wellington och "Magna Charta", och därpå de böhmiska och mähriska, Wenze I, II, III och IV. Nu hörde jag för första gången talas om Gustav Vasa och Karl XII och Gustav Adolf och hattar och mössor.
Mina kunskaper i svensk historia blandades ideligen upp med de tyska nyhetsutsändningarnas rapporter från England. Först avvecklades den "tjeckiska" frågan, Tjeckoslovakien krymptes till "riksprotektoratet" Böhmen och Mähren, den polska korridorens fråga "löstes", Memel "införlivades". Jag såg bilder från det tyska överfallet på Polen i tyska nyhetsjournaler på en Göteborgsbiograf, och när vi letade efter den engelske nyhetsspeakerns röst på radion dök gång efter annan den tyske speakerns hatfyllda röst upp. Det var inte endast de tyska segrarna som betydde något, det var fråga om huruvida England skulle hålla stånd.Västmakterna hade övergivit först Tjeckoslovakien, sedan Polen. Engelsmännen hade utskeppats från Dunkerque. Nu stod slaget om England.
Jag skrev allt oftare, dikter på tyska med naturmystik som motiv, uppfyllda av dödslängtan och uppgivelsekänsla, ibland prövade jag introspektionsdikter som uttrycksform: att söka klä min önskan efter identifikation i ord. Jag skrev även kärleksdikter om onåbara kärleksobjekt. Jag gick ut i skogarna och betraktade stenar och sökte efter deras själ. Jag gick till sjön om kvällarna och såg båtar guppa i fjärran likt onåbara öar. Jag läste de tyska romantikernas dikter och romaner av Hesse, Hamsun och Strindbergs självbiografi. Sedan kom filosoferna: Nietzsche, Schopenhauer,
Kierkegaard, de tyska mystikerna, Feuerbach, Büchner, Stirner. Jag läste om kommunismens revolutionärer, Liebknecht, Luxemburg, Toller, Eisner, Landauer, Leviné. Jag läste deras böcker och biografier. Mina besök på Göteborgs stadsbibliotek blev allt tätare och mina lån många. Ända tills jag en dag blev kallad till stadsfiskalen i min hemstad som undrade varför jag läste kommunistisk litteratur och hemställde att jag skulle ändra min litteratur.
I tre år arbetade jag på min fars fabrik. I ett år gjorde jag min värnplikt som svensk soldat. Då fredsklockorna ringde en majdag 1945 var vi på skjutövning. Fredsklockorna ringde. En del av oss trodde att nu skulle det bli dags att åka hem. Vi beordrades att ladda om. När bomben föll över Hiroshima klagade vi på dålig potatis.
Vad emigranten saknar är tid. Han måste anpassa sig utan dröjsmål, under vilka villkor som helst. Han måste omedelbart finna lösningen på sina problem, annars är han ohjälpligt förlorad. Därför är han rastlös, orolig, något som hans omgivning har svårt att förstå. Emigranten är underkastad tvånget att tänka och handla annorlunda. Emigranten skadas i sin självkänsla: han har aldrig samma utgångspunkt som andra. Han lider av mindervärdeskomplex, är rädd att avvika från omvärlden, rädd att inte fatta innebörden i vad andra människor menar, han är misstänksam mot sig själv och omgivningen.
Det var i tjugoårsåldern som jag övergick till att skriva på svenska. Jag hade lärt mig att tala ett nytt språk, att tänka på det och att skriva på det. Jag försökte finna en metod att leva utan ångest. Jag skrev på en bok som jag kallade Metodsökaren. Jag försökte komma underfund med vad ångest egentligen var, hur jag skulle kunna bearbeta den. Jag började leta efter orsakerna. Kanske fanns det känslor i hjärnans, nervernas och muskulaturens gömställen som jag inte ens var medveten om? Hur skulle man bli medveten om sig själv? Jag skrev dikter och prosadikter. Det jag fick publicerat gav mig en illusion att jag fanns till. Var orden verkligen mina? Nej, endast försök att bryta en isolering, ett skal kring ett främlingskap, ett försök till orientering.
Trång var den sektor inom vilken jag försökte återuppbygga något som hade gått förlorat. När falska gemenskaper hade upplösts fann jag en ensamhet som först skrämde mig men som jag tvingades att så småningom acceptera. Mina tankar sökte nya sammanhang, inringade nya områden och kartlade dem. Men jag befann mig i en labyrint. Mitt ansikte förblev okänt, mitt jag indifferent, världen och verkligheten efemära. Litteraturen blev min spegel: Koestler, Sandemose, Camus, Kafka. Jag levde i skarven mellan det förflutna och nuet. Osmält levde verkligheten i mina drömmar. Det tycktes vara för sent att börja om, för sent att fortsätta.
Jag var utlänning då jag föddes. Jag var utlänning då vi kom till England, inte för att jag var tysk utan tjeckoslovak. Mina två år i en engelsk internatskola gjorde mig inte till engelsman. Jag betraktades som utlänning i Tjeckoslovakien fastän jag var tjeckoslovakisk därför att jag kom från England. Jag betraktades som utlänning i Sverige inte för att jag var tjeckoslovak utan därför att mitt modersmål var tyska. Fastän mitt modersmål var tyska kunde jag inte betrakta mig som tysk. Jag kunde inte betrakta mig som jude därför att min far hade övergått till kristendomen och min mor var katolik. När vi var bosatta i ett tyskspråkigt område i Tjeckoslovakien strax före den tyska annexionen och motsättningarna ökade mellan de tyskspråkiga, tjeckerna och slovakerna och både slovaker och tyskspråkiga ville spränga de tjeckoslovakiska staten, kunde jag inte räkna mig som tysk fastän jag var tyskspråkig utan gällde som slovak därför att min far var född i Ungern som efter första världskriget blev en del av Tjeckoslovakien. Han hade valt att bli tjeckoslovakisk och inte österrikisk medborgare fastän han hade varit bosatt i Wien alltsedan sin barndom. Och fastän han hade valt att bli tjeckoslovakisk medborgare bosatte han sig i Tyskland och gifte sig med min mor som var född i Schweiz.
Från Invandrarrapport nr 1 1979
ALEXANDER WEISS:
TVÅ DIKTER
1.
I mörkret går tingen till anfall
de kan överrumpla dig, slå tillbaka
Noga måste du ordna din tillvaro
för att ha allt på plats och i ordning
Närsomhelst kan ordningen rubbas
Du är bara en del av det
som måste iordningställas. Djuren
har ett ord med i laget
Det gäller att få harmoni och balans
att vara tillräckligt länge
för att hålla undan för tortyren
I natten hörs skriket från cellen
De fångar som bryts ner
har brutna revben, sönderslitna
organ, skador på hjärna och hjärta
De har svullnader, sår, märken efter slagen
Hur övervinner de smärtan
hur besegrar de tiden i mörkret?
Genom att överleva, genom att tro
på den tro som är starkare än tiden
Hur är detta möjligt?
Döden har kommit många gånger
Redan som barn visste de att döden
är starkast. De är vana vid styrka
Att vänta är för dem andhämtning
undan farorna, pauser i flykten
in i en barrikaderad tillvaro
där vännen lyssnar vid dörren
Kan människa då aldrig
besegra diktaturen?
Den underkastelse, den tystnad
hon väljer istället för förräderi
än mer värd än orden bödeln väljer
då han tidigt på morgonen
iordningställer mordredskapen:
en dödsdoms verkställande
uppskjuts inte på grund av vädret
I våldets värld får man inte förhinder
I krig sjukskriver sig ingen
I krig är människan naken intill kärlek
I krig är ingen förmer än andra
de söker skydd, de söker faror
Mot fiender kan endast motståndet växa
en morgon gryr bortom ruiner
2.
Hur var det när dörren
öppnades, slussen, porten
öppningen öppnades inifrån
och man tvingades ut i livet?
Därutanför
C kallt, ljustLivets mysterium: det är att födas!
Livets mysterium: det är att vara
utanför och kunna andas
och är man utanför en gång
är det för alla. Man står
vid dörren och lyssnar. Hur är det
att tala, om vad, till vem?
Om vad talar man, mor?
och varför - är det därför
man behöver orden? Tala till mig!
tala till mig så att jag lär mig tala
Jag är ett ofullgånget foster
som inte vet vad orden tjänar
för syfte, som oförstått undrar
över vad som skall förstås
resten är under! Resten är
det oskenbara, det vidunderliga
Detta är att bli förstådd
utan att tala!
Detta att bli älskad för
sin egen skull och älska
likaså för sin egen
Jag är nyfödd här liksom du
och vi frågar: vad skall vi
med våra liv. Har du
någon användning för det?
Bara mitt liv kommer till användning
skall jag nog se till
att jag är med
Jag är med där du är
Där utanför, här där livet
är avslöjat in till döden!
Här där varje handlingskraft
kommer långt inifrån
som ur modersskötet
Här där allt kan brukas väl
och ordnas in till det bästa
Här där vi är med, där vi
bestämmer och rådgör och rådfrågar
Här där vi är skoningslöst
rädda och räddade, förvissade
in till ovisshet. Här där
timmarna visar tiden på väg
In i språket föds vi mer och mer
språklösa för att förvandlas
Vi finner i det vårt ordförråd
I orden vår enda frihet
Det är om tvånget att tala
det handlar, allt annat än
fängelse, landsflykt, förvisning
om orden det handlar, och
om dem orden!
(Tidigare publicerad i Invandrarrapport)
Tillbaka till Invandrarrapport