I kölvattnet av den nya integrationspolitiken försöker både politiker och debattörer ersätta begreppet invandrare med något annat. Uppfinningsrikedomen går inte att ta miste på. Desto viktigare är kanske diskussionen om hur länge man är invandrare hos den som en gång har invandrat, en diskussion som går in i människans djup och hos några kan riva upp stora och oläkta sår.

Att vara invandrare är inte i första hand ett tillstånd eller en egenskap, utan en händelse i ens liv. Man har lämnat ett land och bosatt sig i ett annat. Och vi kan inte utradera ur våra liv någonting som har hänt. För flera decennier sedan så var man invandrare om man flyttade från landsbygden till en stad eller från en landsdel till en annan landsdel. Om några år är man kanske inte invandrare ens om man flyttar inom de länder som hör till den europeiska unionen.

I vårt samhälle är det så att vare sig vi vill det eller ej så finns det flera skillnader mellan att vara född i Sverige och att vara född i utlandet. Det finns också skillnad mellan att vara född i Sverige av utländska föräldrar eller av svenska föräldrar. Dessa skillnader är samtidigt individuella i den betydelse att alla är inte invandrare på samma sätt och lika mycket, utan var och en har sin egen livserfarenhet att falla tillbaka på. För många har invandrarskapet varit en berikande erfarenhet, för andra har den inneburit en stigma.

Vad man inte ska göra är att acceptera att man pratar och nämner invandrare endast i situationer där man har misslyckats. Invandrare behandlas i pressen och även i myndigheternas utredningar nästan huvudsakligen som problem. Mycket sällan tar man upp de positiva aspekterna av invandringen. Värre blir det när man från t.ex. Immigrant-institutet vill belysa de invandrade kulturarbetarnas roll i det svenska kulturlivet. Alla dessa författare, konstnärer och musiker som har lyckats i Sverige ska enligt några inte få benämnas som invandrare, eftersom de har lyckats med sitt liv. Men vad är det för skillnad mellan en invandrarkille som hamnar i kriminalitet och en invandrarkille som lyckas inom musiken eller litteraturen? Ska bara den som misslyckas kallas invandrare av samhället och den som lyckas svensk?

I bästa mening försöker man också tala Immigrant-institutet tillrätta genom att säga att man bör benämna alla som svenskar. Visst. Den dagen svenska myndigheter och organisationer slutar klassificera invandrarkillar som hamnar i kriminalitet (en mycket liten del av alla invandrarkillar) såsom invandrare, då är det också dags att sluta klassa de lyckade som invandrare.

Dessvärre är det så att några av de som lyckas också fastnar i samma fälla som många majoritetens representanter och till varje pris förnekar sitt ursprung, som om det vore fel på det. Man bör aldrig skämmas över sitt ursprung. För de invandrare som inte helt lyckats i Sverige är det av stor moralisk vikt att se att det inte enbart är invandrarskapet i sig som gjort att de har misslyckats, eftersom andra har lyckats trots att de också är invandrare.

Det borde vara ett hedersuppdrag för invandrarna att vara solidariska sinsemellan i frågan om invandrarskap.