Varför?

Caroline Runesdotter

Det har gått två veckor efter brandkatastrofen i Göteborg och fortfarande är de flesta frågorna obesvarade. 63 unga människor fick sätta livet till i en brand. Ett tjugotal har skador som de kanske kommer bära med sig hela livet. Kommer vi någonsin få svar på frågorna varför och hur kunde det ske?
Räddningsmanskapet har omvittnat maktlösheten de kände när de stod inför katastrofen. De hörde skrik, skrik som övergick i jämmer, för att sedan tystna. Det var en hopplös kamp mot tiden. Mitt i detta inferno fanns också ett organiserat kaos när rökdykare bildade kedja med ungdomarna och hjälptes åt att få ut de skadade. Många räddades. Dödssiffran hade kunnat vara betydligt högre.

Redan ett dygn efter branden var platsen förvandlad. Cykelbanan utanför polisens avspärrningar hade förvandlats till en minnesplats. Katastrofens kaos hade övergått i tystnad. Den sotsvarta inramningen av fönstren, de utslagna rutorna och de deformerade fönsterramarna vittnade om branden. Spårvagnarna som stannade vid Backaplan alldeles utanför kom fyllda med sörjande. De flesta med ett par blommor inlindade i papper för att stå emot kylan och refugen vid cykelbanan fylldes sakta, först med ljus och blommor, senare med foton, brev, dikter. Närmast refugen satt kamrater som själva varit med på festen. Chocken hade inte släppt greppet. Och runt omkring cirklade Röda Korspersonal, stoppade om ungdomarna med filtar och serverade varma drycker.

De som dog i branden kom från olika delar av Göteborg. De hade olika bakgrund, 19 olika nationaliteter och olika religion, men den övervägande delen var invandrarungdomar och de flesta kom från resurssvaga stadsdelar. De kände varandra som skolkamrater, musiken och åldern förenade. Men detta att så många av de omkomna hade invandrarbakgrund, att så många kom från resurssvaga stadsdelar gör att brandkatastrofen i Göteborg måste få konsekvenser utöver själva sorgearbetet. Den kan leda till att klyftan mellan invandrare och svenskar förvärras, men den kan mycket väl också leda till att politiker och medborgare på allvar gör något åt segregationen och satsar pengar på skola och fritidsaktiviteter för barn och unga.

- Hade det hänt för fyra fem år sen hade jag säkert varit där. Det var överfullt överallt och hade det brutit ut brand då hade säkert många dött också.

Shahryar är 21 år. Nu var det istället lillebrors kompisar som var där. Många är döda idag. Vänner som brukade hälsa på, sovit över och som han brukade tala med. För några dagar sedan tog han farväl av de döda iranska ungdomarna i ett begravningståg som samlade mellan 8-10.000 människor.

När Shahryar var i samma ålder som lillebror och hans kompisar gick det fortfarande att gå ut och träffa andra ungdomar på fritidsgårdarna. Sedan stängdes gårdarna och ungefär samtidigt började ungdomar istället träffas på stora fester liknande den på makedoniska föreningen. - Hade de haft det hade det inte funnits 400 personer i en liten lokal avsedd för 150. Då hade alla inte varit så ivriga att gå. Det är inte så ofta fester, det är därför det kommer så många. De är för unga för att gå på vanliga diskotek. De har ingenstans att gå och inget att göra. Så fort det är fest vill alla i den åldern gå.

Göteborg är en segregerad stad, socialt och etniskt. Befolkning med invandrarbakgrund är framförallt koncentrerad till vissa stadsdelar. Visst har det satsats Blommanpengar och visst pågår många behjärtansvärda försök att öka integrationen, men hur ska det gå när skolorna samtidigt tvingas spara och själva basverksamheten haltar? Gun Holmertz arbetar på en frivilligcentral i Hjällbo sedan fyra år tillbaka.

I Hjällbo är över 80 procent invandrare och flyktingar, 85 nationer, 102 språk. Mångkulturellt? - nej, snarare förvaringsplats som människor inte har någon möjlighet att ta sig ur.
- Hoppet har funnits bland de här ungdomarna och barnen. I stadsdelarna är det inte vi och dom, det är mina skolkamrater och de som bor här. Så har det varit under många år. Svårigheten har varit att nå föräldragenerationen.

Men vad kommer hända alla de ungdomar som förlorade sina vänner i branden? För dem blir det svårt att gå vidare. Vad innebär det att vara en av dem som överlevde, när kompisarna dog? Det var barnen och ungdomarna som var hoppet, men hur kommer branden påverka dem? Och i den här hopplösheten finns en djup misstro mot myndigheterna. - Jag har inte mött någon som har tillit till polis och räddningsmanskap. Det är hopplöst att tro att man i denna situation, när man inte tidigare haft något förtroende, ska få det nu.

I Hjällbo stängdes den största och bäst utrustade fritidsgården för fem år sen. Som kompensation fick ungdomarna två gamla skolsalar i markplan.

"Vi har en skuld till ungdomarna" sade en kommundelspolitiker i början av året när han föreslog satsning på en ny stor fritidsgård istället för den som lagts ner. Det var valår och dags för synliga insatser. Några dagar innan branden, på FN-dagen den 24 oktober hade de invigning. I Hammarkullen har fortfarande inget beslut tagits om att återuppta fritidsverksamhet för ungdomar i samma omfattning som innan nedskärningarna.

Brandkatastrofen har väckt gamla trauman hos många. Misstron fanns där redan innan. Nu när vi står med ett fruktansvärt facit - 63 döda - kommer också kraven på att få ett svar. Var branden anlagd? I så fall, vem eller vilka låg bakom den?

Piotr Kiszkiel arbetar med invandrarfrågor inom Fritidsförvaltningen i Göteborg. Han har ett stort kontaktnät inom de olika invandrargrupperna och han om någon visste hur viktigt det var att få ut information efter branden. Det var bland annat hans kontakter som banade väg för träffarna mellan de myndigheter som utreder branden och representanter för de stora invandrargrupperna som drabbats. Inför den första träffen var utgångspunkten att nå de som var drabbade alltefter hur de organiserade sig själva. Muslimerna har numerärt drabbats hårdast och de har organiserat sig i en muslimsk krisgrupp. Iranier har en egen kommitté eller krisgrupp, där finns serber liksom representanter för makedoniska föreningen. Några av de tolkar som arbetat i samband med branden fick också fungera som stödpersoner och kuratorer, när situationen krävde detta av dem och nu är också de med i gruppen som får information direkt av de som utreder branden. Många av de drabbade tar inte del av information från media som majoritetsbefolkningen gör. Istället har de egna kanaler, många har egna media i form av närradio eller medlemsblad.

Det är en grupp som successivt växer, nya knyts till allteftersom. Det övergripande syftet är att informationen ska nå ut till alla dem som är berörda. Men det dröjde nästan en vecka innan det kom igång och många informationskanaler hade kunnat utnyttjas tidigare och på ett bättre sätt.

- Fortfarande tror jag inte kommunledningen är riktigt på det klara med hur det fungerar, tyvärr, och det känns personligen som ett misslyckande. Jag har jobbat med de här frågorna i många år, men jag har en känsla av att intresset varit väldigt litet och hittills har de hanterats med vänster hand.

Sedan första mötet har de träffats fem gånger - på tio dagar. Till mötena kommer någon av de tre åklagarna, spaningsledare, ansvarig för den tekniska undersökningen, folk från räddningstjänst och ordningspolis och de får samma information som den som ges på presskonferenserna för media.

- Det finns en del saker man kunnat hantera annorlunda och jag tror att alla, oavsett om det är tjänstemän, polis, räddningstjänst, press, måste vara lyhörda och lyssna på andras synpunkter utan prestige. Det är ett krav på oss alla att lära oss någonting på den här katastrofen för att kunna gå vidare.

Det är en känslig balansgång. Ska katastrofen fördjupa klyftorna eller kan den leda till att öka förståelsen. För första gången har en muslimsk förbön direktsänts i svensk TV. För första gången har en gemensam minneshögtid hållits i Göteborgs domkyrka med representanter från fem trossamfund. För första gången har tidningarna fördjupat sig i de muslimska begravningsritualerna och följt de iranska invandrarna från hela landet som samlat sig i en jättelik manifestation för de omkomna. Men den nyvaknade gemenskapen i en stor sorg måste följas av handling. Det får inte stanna vid ord den här gången.

När jag skriver detta har en och en halv vecka gått sedan brandkatastrofen på Backaplan i Göteborg. De flesta offren för branden har begravts. Fortfarande vallfärdar människor till brandplatsen för att hedra de unga offren för branden. Bland blommorna och ljusen samsas nu också basketbollar, nallar, cd-skivor, skolfoton och videokassetter. De var ju nästan bara barn, med så mycket ogjort och hela livet framför sig.

Stödcentra ska hjälpa de drabbade
Ett stort antal människor är berörda av brandkatastrofen, det kan vara överlevande, anhöriga eller de som förlorade sina vänner. Den här stora gruppen har olika behov. Många behöver hjälp i en akut krissituation. För andra är det fråga om att få möjlighet att bearbeta förlusten. För att nå den här stora gruppen med helt olika behov kommer stödcentra byggas upp i de olika stadsdelarna. En del av arbetet är att ordna möten där ungdomar och skolpersonal får träffa polis ockh räddningstjänst, så att det blir möjligt att fånga upp den kritik som finns. Därför har de olika stadsdelsnämnderna beslutat upprätta stödcentra för att nå de berörda. Man räknar med att en tredjedel av de som är berörda kommer behöva hjälp under längre tid. Stödcentraverksamheten ska ha tvärfacklig kompetens och kommer troligtvis också engagera olika trossamfund och frivilligorganisationer.