Jag har inte kommit till Sverige för att köpa en Volvo. Jag saknar fortfarande kör-kortet. Det var kärleken som förde mig hit. Kärleken till en svensk flicka som jag träffade i Paris och som jag gifte mig med. Kärleken till "landet utan tjuvar" som det stod om Sverige i min lärobok för grundskolan, och kärleken till den gamla nordiska kulturen, mytologien och litteraturen. Emanuel Swedenborg, Selma Lagerlöf, August Strindberg m fl tillhörde mina favoritförfattare. Ingmar Bergmans mys-tiska och poetiska filmer och speciellt filmen "Hon dansade en sommar" efter Per Olof Ekströms roman med samma namn fascinerade mig. Jag betraktade det som en ödets ära att få bo och leva i ett så vackert land och hederligt land, som till och med hade kvinnligt helgon, och vara gift med en svenska, som hette Birgitta. Sverige var för mig ett himmelrike.

Innan jag kom till Sverige år 1959 hade jag redan ett namn som författare både i Jugoslavien och Rumänien. Men i Sverige hamnade jag i en kulturfientlig småborgerlig miljö för vilken poesi var "strunt" och filosofi "prat". Jag hade alla odds emot mig: poet, filosof och utlänning! Hur skall en sådan människa kunna försörja en familj? Man bygger inte upp levnadsstandarden med dikter och tankar utan med slantar. Eftersom jag kom till Sverige för att stanna, tänkte jag lära mig det svenska språket så fort som möjligt och vidareutbilda mig för att få en bra anställning här. Jag fick varken hjälp eller stöd för detta. Jag tvingades arbeta utanför mitt område för att tjäna pengar. Längst arbetade jag tillsammans med andra utlänningar som tomatplockare hos en trädgårdsmästare utanför Malmö.

Jag hade inte kommit till Sverige för att plocka tomater, tänkte jag. Så jag bestämde mig efter sex månaders äktenskap för att resa till Paris för att studera. I Frankrike kunde jag få stipendium för att studera svenska språket, men inte i Sverige! Jag kom tillbaka 1964 med en fransk fil lic examen och började arbeta som språklärare i franska, rumänska, serbokroatiska och svenska för invandrare.

Från 1964 till 1978 arbetade jag mellan 60 och 80 lektionstimmar i veckan och tjänade massor med pengar. Att tjäna pengar tycktes mig vara enda sättet att bli någorlunda accepterad och respekterad här. Jag bestämde mig också för att anpassa mig till det svenska samhället på kortaste möjliga tid och leva som en svensk med svenskarnas värderingar om livet och levnadsstandarden. Jag lärde mig till och med att äta lutfisk, supera i lugn och ro vid tända ljus, hålla glaset precis som man bör vid tredje knappen, skåla var tredje minut med min bordsdam, nicka artigt och småle, småprata om pengar, resor, bilar, skatter, modet och vardagliga händelser, tacka för maten och hålla trevliga tacktal. Jag köpte enbart svenska äpplen och tomater, trots att de var dyrare. Omgivningen tyckte då att jag var duktig och att jag hade blivit riktigt svensk.

Varje gång jag försökte diskutera litteratur och filosofi, fick jag inte prata om sådana svåra och tråkiga saker. Man ska ha ju ha kul och trevligt. Man kunde inte förstå hur jag kunde tycka om Strindberg, den dåren, den kvinnohataren. Eller Ing-mar Bergman, den kvinnogalna djävulen. Modern poesi var ingenting att läsa. Man hade svårt att förstå hur någon kunde välja att bli poet och filosof. Man måste lyckas i livet. Tid är pengar. Man skrattade åt mig när jag sade att tiden är själen. Men jag hade valt familjen och bestämde mig för att se ut som folk i allmänhet. Detta var något som verkligen frapperade mig: om jag frågade en svensk hur en människa ska se ut, fick jag nästan alltid svaret- "Som folk i allmänhet". Man skall inte vara annorlunda. Man skall tänka och tycka som alla andra. Man skall inte avvika från gruppen utan leva enligt samhällets normer. Man måste behärska sig, censurera sig. Man skall inte visa vem man älskar. Man skall inte visa vem man är. Man är ju inte dum, ju! Man skall ha fötterna på jorden. Istället för att visa känslor skall man spela attityder, vara lagom. Lyckan finns inte där uppe hos örnarna. Allt som finns växer från jorden-nerifrån. Uppifrån kan man bara falla ner. Jag brydde mig inte längre om Hegel och det kategoriska imperativet. Vem tänker på källan när man badar i havet. Min sanning var kärleken. Min verklighet var familjen och mitt liv var undervisning.

Så började min konflikt med ödet, fallet från kulturen och spegeln. Och trädet förblev träd: obyggd fiol. Jag har uppnått hög svensk standard. Men under de 14 åren skrev jag nästan ingenting. När jag 1977 ville återgå till författarskapet kom skilsmässan. Jag började översätta Artur Lundkvist till serbokroatiska och makedonska. Han blev den förste svenske poeten som publicerades i bokform i Jugosla-vien och han erhöll det berömda Struga-priset för sin poesi. Översättningen av Artur Lundkvists poesi gav mig en hjäl-pande hand ur mörket. Hans bildspråk berörde mig. Jag skrev mitt diplomarbete om "surrealismens irrationella estetik". Artur Lundkvist har faktiskt frigjort mitt eget skrivande på nytt. Jag kan med all rätt säga att allt som jag åstadkommit och skapat i mitt liv skedde före och efter äktenskapet.

Från 1978 och fram till idag har jag publicerat ca 70 böcker- 20 egna och resten översättningar. Jag skrev på fyra språk: rumänska, svenska, serbokroatiska och franska och översätter till och från dessa språk. Hittils har jag översatt 17 böcker från rumänska till svenska, 5 från franska, 6 från serbiska, 5 från makedonska, 3 från slovenska, 2 från kroatiska, 7 från svenska till serbokroatiska, 5 till rumänska och 3 till makedonska. Dessutom två antologier med poesi, en som omfattar 153 poeter, representanter för alla nationaliteter och minoriteter i f d Jugoslavien och en med jugoslaviska poeter bosatta i Sverige. Innan jag började med översättningar av litteratur organiserade jag konst-, skulptur-, och bokutställningar, teaterutbyte, författarbesök m m. Per Olof Ekström skriver i sin bok om Rumänien: "bara under några år vid mitten av sjuttiotalet har skett ett utbyte av svensk-rumänska och rumänsk-svenska kulturaktiviteter som överträffar vad som hänt på området under hela tiden efter andra världskrigets slut. Denna verksamhet beror i stort sett på enskilda personers intresse för rumänsk-svenska kulturyttringar såsom författaren och läraren Jon Milos från Malmö."

Jag är rumän född i f d Jugoslavien i den serbiska delen av Banat, och där bor ca 15 olika nationaliteter. Jag är utbildad vid Belgrads universitet och vid Sorbonne i Paris, och sedan år 1964 är jag bosatt i Sverige. I Jugoslavien var jag inte jugoslav, i Frankrike var jag inte fransman, i Sverige är jag inte svensk, i Rumänien är jag utlänning. I Jugoslavien betraktas jag som minoritetsförfattare, i Sverige som in-vandrarförfattare, i Rumänien som utländsk författare med rumänskt ursprung. Det finns inget land i Europa som gör så mycket för sina invandrare och sina invandrarförfattare som Sverige. Och likväl är det inte lätt att vara invandrare och utlänning. En invandrare eller utlänning tvingas hela tiden leva i en ontologisk rättsosäkerhet. Han måste hela tiden bevisa och överbevisa att han existerar, bekräfta sitt värde och sin lojalitet mot omgivningen. Man vet att människans utvecklingsmöjligheter beror på hennes existentiella situation, om hon är ontologiskt trygg eller ej, om hon ifrågasätts av sin omgivning eller inte. Som bekant uppstår en människas identitet genom andra människor, och samhället bekräftar hennes tillhörighet och tilldelar henne olika roller och uppgifter i vilka hon kan känna igen sig själv och känna sig igenkänd av andra. Främlingskap kan inte bara leda till osäkerhet utan även till hat mot sin etniska tillhörighet. Man vill vara som alla andra. Man försöker leva enligt majoritetens värderingar av livet.

Det är inte lätt att vara minoritets- eller invandrarförfattare. Författare som väljer att skriva för minoritets- eller invandrarbefolkningen, väljer ett liv i anonymitet. Det finns knappast något mer tragiskt för en författare än att räknas som tillhörande en minoritet, som invandrad- eller utländsk författare. Det, är att bli behandlad som mindervärdig på alla sätt och vis. Vem vill förlora tid på att översätta en minoritets- eller invandrarförfattare? Med litteratur är det ungefär som med språk: Vem lär sig ett litet, oviktigt språk? Vem är intresserad av de små nationernas kultur eller litteratur? De har alltid levt i skuggan av de stora kulturerna. Det är därför många minoritets- eller invandrarförfattare, som flytt till ett annat land, ofta känner sig tvungna att byta språk. De flesta som lyckas med detta är prosaförfattare som t ex Joseph Conrad, Panait Istrati, Eugéne Ionesco, Emile Cioran m fl. För en poet är det mycket svårare, hans öde förblir därför Ovidius tragiska öde. Poesin är språkets själ. Det är inte för lätt för en författare att byta språk, ty den som vill erövra ett främmande språk, måste också erövra dess kulturella regler och strukturer, tänka och känna enligt dessa normer. Man måste inte bara lära sig språkets grammatik utan även den nya kulturens och själens grammatik. Men vad innebär det att behärska ett främmande språk?

Theodor Kallifatides talar inte svenska som en svensk, men han behärskar och skriver på svenska bättre än de flesta svenskar gör. Att bryta på ett språk betyder inte att man inte talar eller skriver detta språk korrekt. Ingenting är löjligare än när vissa svenskar försöker övertyga mig om att jag aldrig kan vara en svensk, eftersom jag inte uttalar allting korrekt: "Sjutusensjuhundrasjuttiosju sköna sjuksköterskor skyndade till sjukhuset." Det vore intressant att höra hur skåningarna, göteborgarna, stockholmarna eller norrlänningarna uttalar detta. En författare är alltid författare, vare sig han skriver på sitt modersmål eller på ett främmande språk. Han borde skriva på det språk med vilket han lättast kan skapa, tänka, drömma och andas.

Isaac Bashevis Singer, Czeslaw Milosz, Joseph Brodsky skrev inte sina litterära verk på engelska trots att de bor i USA, och alla tre har fått Nobelpriset i litteratur. Därför är begreppet minoritets- och invandrarförfattare meningslöst. Den sanna litteraturen känner inga gränser. Den tillhör alla liksom ljuset. En verklig författare skapar aldrig bara för sig själv eller bara för sin nation, utan för hela världen, för alla människor. Dante skrev inte bara för italienarna, Shakespeare inte endast för engelsmännen, Balzác inte bara för fransmännen, Goethe inte bara för tyskar, Cervantes inte endast för spanjorer, Dostojevski inte bara för ryssar, Strindberg inte bara för svenskar, Eminescu inte bara för rumänerna - alla skrev de för hela världen. Det är intressant att konstatera att nästan alla vår tids stora författare, som på något sätt förnyat det litterära språket och gjort sig internationellt uppmärksammade, eller som i sina verk illustrerat hur absurt livet är, tillhört flera kulturer eller talat flera språk, vilket givit dem en mer tillspetsad sensibilitet. Många av dem har fått Nobelpriset: Albert Camus, Samuel Bec-kett, Saul Bellow, Elias Canetti, Czeslaw Milosz, Singer, Brodsky m fl. All nationell kultur innebär en begränsning. Ju fler kulturer du äger, desto rikare blir du som människa och författare. Individer och nationer överlever genom sin kultur, inte genom sin nationalism och sina materiella prestationer. Problemet är inte att gå från en kultur till en annan, eller från ett språk till ett annat - det gäller att assimilera så många kulturer och lära sig så många språk som möjligt. Att assimilera en ny kultur betyder inte att man förlorar sin egen. Man blir bara berikad av en ny kultur.

Det förvånar mig att det finns så många människor som inte förstår det. Att äga fler kulturer innebär inte att man förlorar sin identitet utan att den förstärks. Jag vågar säga: ju bättre svensk, rumän, tysk, fransman, ungrare, etc, desto mindre är man bara svensk, rumän, tysk, fransman eller ungrare. Jag instämmer med Lars Forsell; "det är bättre att vara kluven än enögd". Själar som är begränsade till en enda kulturform har aldrig tilltalat mig. Därför har jag valt den svåraste vägen: att fortsätta skriva på mitt modersmål rumänska; men jag skriver också på svenska, serbokroatiska och franska.