För mig är konstnärskapet liktydigt med en nästan yrkesmässig plikt till humant tänkande. Men mina försök att känna mig god slutar si och så och ibland tragikomiskt. Ett antal tavlor per år donerar jag till auktioner för olika vackert klingande ändamål: Tandkräm till Somalia, medicin till Kuba, kläder till Angola och till gatubarn i Moçambique (där jag arbetade i flera år). I dessa sammanhang är det viktigt, att man agerar enligt den tysta politiska trend som råder: Att samla medicin till Kuba - offer för 32 års USA-blockad - är inte populärt. Ännu värre skulle det förstås vara att samla pengar till den palestinska intifadans barn eller till krigsoffren i Irak! Å andra sidan är det inte heller meningsfullt att tala med likatänkande. Hade vi alla tänkt likadant skulle det bevisa att vi inte tänker alls och dessutom skulle vi troligen vara omgivna av en stor tystnad. Men att leka missionär och predika bland kannibaler är livsfarligt! Man får vara glad om någon av dem över huvud taget frågar: "Vill du bli kokt eller stekt? Medium eller.....?"
Mina många försök till vackra vardagshandlingar kan i bland ge upphov till missuppfattningar. Vid flera tillfällen då jag t ex lämnat min sittplats i tunnelbanan till djupt havande kvinnor har de blivit mycket generade och tackat nej. Och flera gånger har samma erbjudande även sårat äldre damer: "Nej tack, så gammal är jag inte", svarar de bittert. Värsta incidenten av detta slag var när jag en tidig morgon körde bil och mötte en gammal kvinna som bar en tung väska. Jag stannade och erbjöd min hjälp, vänligt, men med min polska brytning. Den stackars panikslagna damen sprang sin väg och vände sig om ett par gånger. Jag väntade bara att hon skulle ropa på polis!
Och nyligen höll jag också nästan på att gå på en propp i mitt senaste humana försök: Under flera dagar hade jag arbetat hemma i ateljén utan att gå ut. Till slut ansåg jag att jag måste avbryta min isolering. Man riskerar ju att bli knäpp annars... Därför tog jag på kvällen Saltsjöbanan in till stan, till den ärorika manliga Konstnärsklubben, där det visade sig att skulptörföreningen just avslutade sitt årsmöte. De trevliga flickorna i baren hade sålt vin till skulptörerna och brett en mängd läckra smörgåsar: baguetter med camembert, skinka, gurka och tomat. De hade väntat sig hungriga mötesdeltagare; bildhuggare (detta enkla, proletära ord!) borde ju vara kraftfulla, näringskrävande individer. Och ändå hade knappt några smörgåsar sålts.
Jag tog mig en öl i baren och småpratade med flickorna, som gång på gång frågade mig om jag inte ville ha en macka - de hade ingen aning om vad de skulle göra med alla smörgåsar. Först tackade jag nej, men när de skulle gå hem kom jag på lösningen: Vet ni vad - jag tar med mig smörgåsarna och delar dem till hemlösa; det brukar t ex finnas en som sover här i Stureplans T-baneingång! Ni vet, den där skäggige äldre, mycket förfallne mannen, som har en massa värmeljus runt sig och så den andre, yngre. Så mager, så tragisk han är! Hemskt. Han som på dagarna så proffsigt brukar frambringa sorgliga toner ur något balalajkaliknande instrument. Kanske en nyfattig ryss, utbildad på Konservatoriet i Leningrad?
- Fantastiskt bra idé, ropade flickorna. Orkar du ta alla? Berätta hur det gick sen! - Visst. Jag packade elva jättefranskor, ringde min hustru och berättade att jag kommer litet senare, för jag kommer att ägna mig åt goda gärningar, rusade sedan entusiastiskt ut på den juldekorerade gatan. Jag kände mig som en snäll jultomte. Kvällen hade blivit ännu kallare och det blåste snålt. Så bra! Nu blir dom glada, stackarna. Men närmaste T-banestation var människotom och såg ut som efter en neutronbomb. Besviken åkte jag till T-centralen och gick upp. Där fanns inga fattiga, hungriga och hemlösa, men väl en massa poliser! Och med poliser finns ett psykologiskt fenomen som betyder att så snart man råkar kasta ett öga på dem, så känner man direkt hur de genast börjar spana, som jakthundar, och hur de misstänker dig för att vara en möjlig massmördare/obducent, rånare, pedofil eller fortkörare. Självklart väckte min kasse fylld med långfranskor deras misstänksamhet. Jag kunde tydligt se hur de kommenterade mig. - Ja, jäklar - jag hade ju åkt till stan ganska spontant i mitt starka och tvingande behov att se MÄNNISKOR! Gått ut utan att raka mig, och dessutom var jag för tillfället ovanligt långhårig. Jag såg kanske ut som en som kan tänkas ha rånat en korvkiosk? Snabbt drog jag mig till utgången vid Åhléns. Men där fanns det ännu fler poliser och en massa polisbilar med blått discoljus.
Jag åkte till Slussen; där finns både Saltsjöbanan och Stadsmissionen! Bra - där kan man säkert i bästa samförstånd sammanträffa med den förmögna och offervilliga Antonia Axelsson-Jonsson, liksom med Moder Teresas och prinsessan Dianas i etern svävande goda andar, och kanske andra likartade själar! Som allt annat i Sverige har Stadsmissionen ett mycket välplanerat läge. De hjälpsökande - oftast rätt ostadiga på foten - måste passera järnvägsspåret för att ta sig till utspisningen... Detta kallas naturlig avgång, och förkortar barmhärtigt deras jordiska lidande. Men det var nu mycket sent och nästa tåg var det sista. Alltså skulle jag inte hinna dit. Måndag natt. Bara några enstaka människor stod håglösa på busshållplatserna och på perrongen. Vad f-n skulle jag göra med smörgåsarna? Plötsligt såg jag en man; litet grå och medelålders. Han såg inte direkt fattig ut, men sliten av arbete. Säkert är han hungrig och trött. Jag bjuder honom på smörgås! Litet försiktigt började jag i minskande cirklar närma mig honom. Han märkte det och drog upp kragen på sin Colomborock, lätt orolig. Jag gick runt honom och försökte förgäves formulera en början på ett samtal. Så, övertygad om sakens humana värde, tog jag mod till mig, gick fram och sade: "-Godafton. Jag är en konstnär som här bär på en hel kasse med jättesmörgåsar, som inte blev uppätna på skulptörmötet på Konstnärsklubben." "-Vad sa du? Klubben? Smörgåsar? Och vadå, vad vill du?" Han glodde misstänksamt och skeptiskt medan jag försökte sprida kring mig en aura av blandad missionärs- och konstnärscharm, uppenbarligen med tveksamt resultat. Trots brist på respons fortsatte jag envist: "I snart två timmar letar jag efter fattiga, till vilka jag vill ge all denna rikedom, men jag hittar inga.... Titta! Camembert! Skinka! Sallad, tomater. Ni gör inte intryck av att vara fattig, men vad skall jag göra med dessa smörgåsar?..."
"-Vad kostar en sådan långfranska?" "Kostar? Ingenting!" "-Då vill jag inte ha den!" Och mannen började snabbt avlägsna sig från mig för att gömma sig bakom en stor, grå cementpelare, varifrån han under lång tid misstänksamt stirrade på mig, i väntan på sin nattbuss. För att lugna honom började jag äta på en av smörgåsarna, så att han skulle se att de inte var förgiftade. Än mer stirrade han på mig! Tydligen uppfattade han mig som en från Beckombergas dåligt bevakade julbord bortsprungen galning. Perrongen var tom, men korvkiosken var öppen. I raskt tempo mot den gick en stor, köttig typ med långt hår flaxande i den kalla vinden. "-Hallå, hallå! Köp inte korv! Du är väl inte heller fattig, men jag har en kasse smörgåsar att dela ut! Du vet, bildhuggarna på Konstnärsklubben ... den kända gamla klubben, 150 års traditioner, manlig, litet engelsk stajl, fina saker!" "-Vad fan, vadå? Bögar?" "-Titta, jag äter en själv! Den är inte förgiftad! Titta, ta mitt visitkort om du vill känna dig säkrare." "-Vad kostar den?" "-Ingenting!" "-Nej, nej. Tack. Jag tar en skånewurst." Nu fanns det redan två personer som misstänksamt stirrade på mig. Så kom en lång, svart, mager äldre man. Honom skall jag bjuda på en smörgås! Jag som levat så många år i Afrika. Där kunde jag ordna allt som inte andra lyckades med. För jag utstrålar ickerasism! Men när jag närmar mig honom, harklar han sig och spottar ut i luften en gulaktig, geléartad likvid som flyger i luften i en bumerangrörelse. Samtidigt märker jag underliga spasmatiska ryckningar runt högra ögat. Nåja, stackars människor. Krigsoffer..... Tåget kommer in. Få passagerare. Huvudsakligen resande till Fisksätra, det mångkulturella! Indisk konduktör, två thailändskor, tre greker och flera andra av mystiskt ursprung. Marsianer? Åh, så söta och gulliga vi ser ut tillsammans! Rena Bennetton-reklamen! Trots att det finns gott om utrymme sätter sig fyra etiopier/somalier vid dörren. Och jag bredvid. Jag måste ju dela ut smörgåsar! Männen pratar glatt och högt afrikansk-arabiska. De tycks fundera över varför jag satt mig i deras närhet, när det finns så mycket plats på tåget. Jag känner att detta kommenteras och att jag är skyldig en förklaring. Därför pekar jag på den närmast sittande och frågar ytterst vänligt: "-Förlåt mig, talar du svenska?" Men han är väl inte van vid sådan vänlighet i Sverige - den väcker hans misstänksamhet och han svarar: "-Nej. Jag talar inte svenska" på helt korrekt svenska. Sedan kommenterar han mig gestikulerande och suggestivt på sitt språk för sina vänner, med en avsmaksfylld grimas: "Abdulibuli aschuma mbabane! Abudabi smörgåsar ahungakari miniok, tapioka harare. Smörgåsar abichita akumba lumumba!". Men jag fortsätter envist: "-Du svarade ju så korrekt "nej" på svenska. Alltså talar du svenska?" "-Vaddå? Och än sen då?" Åter pekar han på mig för sina tre vänner, varav en ser arg ut och de två andra tittar på mig helt vänligt. "-Förlåt! Ni missuppfattar mig! Jag tycker mycket om Afrika, där har jag bott många år. Det var krig; Sydafrika, rasister. Jag är konstnär, en internationalist och idealist! Och inte heller tror jag att ni är fattiga. Jag vill inte förolämpa er, men jag skulle gärna vilja ge bort dessa näringsrika smörgåsar! Jag hade tänkt dela ut dem till fattiga och hemlösa, men några sådana fanns inte i kväll." "-Och varifrån kommer du själv?" "-Jag? Jag hamnade av misstag som erotisk emigrant i detta öde land. Här har jag bott 31 år. Jag är från Polen...." "-Polen? Där bodde jag i ett år! Åk dit med dina smörgåsar! Där finns många fattiga!" Och han återgår till att berätta något obegripligt om mig för sina polare. Jag kom hem sent, nedslagen men berikad. Min sömniga hustru lyssnade på min apatiska berättelse och tog en franska. Nästa dag åt vår dotter upp en smörgås, men hon tycker inte om camembert. Dessutom började osten bli övermogen och stinka litet väl mycket. Så småningom slängde jag smörgåsarna till fåglarna på gräsmattan framför huset. I stället för ett tacksamt fågelkvitter hörde jag snart en hund skälla och sedan en kvinnoröst: "Malin! Har jag inte sagt till dig, att han inte får äta sådant han hittar ute! Det finns hemska människor! Katt- och hundhatare. Det kan vara nånting förgiftat!" Lech Rzewuski är konstnär och poet, född i Polen, sedan 1967 bosatt i Sverige.