När öststatsregimerna föll och muren som omringade Västberlin revs i november 1989 fick varje östtysk medborgare en mindre summa D-mark av Förbundsrepu-bliken att spendera i den samma. Ett smart drag, eftersom pengarna kom tillbaks till Västtyskarna. Men återföreningen har kostat den tyska staten mycket, i pengar och i andra värden.

Östtyskland, en kommunistdiktatur med preussiska anor, slogs inte samman utan införlivades med Västtyskland. När det enda tillåtna partiet SED gick i graven trodde många att det forna DDR snart skulle vara ett minne blott. Men PDS uppstod snart som arvtagare och skillnaden mot Tysklands omvändelse efter nazismen blev snabbt klar. Östtyskarna har inte givit upp socialismen. De tvingades mer eller mindre till detta. Valresultatet från senaste valet i Berlin talar sitt tydliga språk; i de östra stadsdelarna röstade uppemot 50% på just PDS. Vissa talar till och med om Östtyskar som etnisk minoritet, naturligtvis utan krav på geografisk självständighet, men med egen kultur, historia och eget språkbruk.

Än idag beblandar sig inte "Wessis" och "Ossis". Man lever i och umgås i stort i och med de kretsar man alltid haft. Skillnaden är som alltid när det gäller olika "folk" starkast där de möts, i Berlin exempelvis.

Västberlin, som under hela kommunisttiden från andra världskrigets slut 1945 till Sovjetunionens sammanbrott 1989, varit en västtysk ö, en isolerad koloni omringad av det fientliga öststatsblocket, och dess omgivningar visar prov på både motsättningar mellan väst- respektive östtyska ungdomsgäng och mellan tyskar och utlänningar.

Under DDR-tiden övervakades Östtyskarna av STASI, statsmaktens intelligens-apparat. Otaliga officiella och inofficiella medarbetare bidrog med angiveri och rap-porter om subversiv verksamhet. Till följd av detta var vanlig brottslighet låg. Ingen kunde veta vem som var STASI-medarbetare. Många tragedier har kommit till daga sedan arkiven öppnades. Fortfarande pågår rättsliga processer om övergrepp som ut-övades av partifunktionärer under det kommunistiska styret.

Idag har öst blivit väst. Västtyskland har sedan återföreningen 1990 betalat miljardtals D-mark för projektet "Aufschwung Ost" för att få östra Tyskland att komma ikapp. Det går framåt, men regeringen som än så länge sitter i gamla huvudstaden Bonn, drar undan för undan åt svångremmen.

Antalet bostadslösa är stort, arbetslösheten nådde i vintras rekordhöga 4 miljoner, och antalet rasistiska dåd tilltar. Sedan oktober 1991 har otaliga bränder anlagts mot flyktingförläggningar, senast i Lü-beck, då tio människor omkom. Medierna kritiseras ofta som syndabockar i sammanhanget eftersom antalet rasistiska våldsdåd tilltar efter större brott.

Men polisen går ofta fri från kritik, trots att flertalet fall förekommit där man inte ingripit mot skinheadsgäng som trakasserar invandrare. Man behöver inte vara mörkhyad för att råka illa ut i Berlin. Ett par engelska utbytesstudenter som jag träffar på Humbolduniversitetets cafeteria berättar om hur de blev attackerade för att de var utlänningar. De bodde i Lichtenberg, ett höghusghetto som är känt för sina sociala problem, men har flyttat nu. "Där kunde man inte bo kvar. Det gick inte att gå ut på kvällen", menar Rachel som läser historia och har varit i Berlin i ett halvår. Arbetslösheten i Lichtenberg är hög, och kvarteren runt gamla Ho-Chi-Min-gatan består mest av höghus och nedlagda fabriker. Några rostiga kranar blänger på mig när jag åker igenom förorten med spår-vagnen.

Enligt Alparslan Yenal, doktor i nationalekonomi på Fria Universitetet beror stadsbildens förfall på att östtyskarna saknade investeringsfonder för infrastruktur.

Numer har Friedrichshain, en av de statsdelar i forna Östberlin som gränsar mot väst och flera andra delar av staden fått höga bidrag i form av tilldelningar ur EU:s strukturfonder. Man bygger köpcentra och lyxrenoverar. Det sticker i ögonen på den som bor i en koleldad etta utan telefon och varmvatten.

Många hus ockuperades när muren föll. I ett fall barrikaderades ett helt kvarter, och beväpnade husockupanter tog en hel last bussresenärer som gisslan. Det hela tog ett snabbt slut när armén kallades in för att återställa ordningen. Uwe, som är född och uppvuxen i Östra Berlin var förbittrad: "det kom en massa människor från Hamburg och ställde till det för oss som bor här. Numera har de flesta fått hyreskontrakt, men polispiketer patrullera ständigt gatorna.

I Friedrichshain liksom i övriga östra stadsdelarna, är vänsterrörelsen stark. PDS fick här i höstens val till stadsfullmäktige 38% av rösterna. Antifa (De Autonoma) ordnade i november förra året en demonstration mot fascism och rasism i samband med treårsdagen för ett mord på Silvio Meier, en aktiv i rörelsen som blev kvivmördad av högerextremister på tunnelbanestation Samariterstrasse de 21 november 1992. Silvio förblödde medan vaktpersonalen stod och såg på. Liknande fall har inträffat nyligen, där väktare försvarat sig med att "vi hade bara i uppgift att bevaka och att inte ingripa".

Däremot griper polisen ofta in, med hårdhandskarna. Utan provokation brottade ett tjugotal poliser iförda kravallutrustning ner en tjugofemårig punkare som stod i ett gathörn och tittade på demonstrationen, samtidigt som man filmade hela förloppet. Resultatet? inte en tidningsnotis.

Tidningarna skriver istället om polska stöldligor, den vietnamesiska maffian och organiserad rysk kriminalitet.