Arbetsgruppen för bildandet av Immigrant-institutet

Klicka här nedan för att läsa det första informationsbladet, med kallelse till Invandrarriksdagen och andra nyheter.

Arbetsgruppen för bildandet av Immigrant-institutet

Miguel Benito

Personlig rapport om Invandrarriksdagen

26 januari 1973

Detta är en ytterst personlig rapport. Anledningen till den är den kritik som har framförts mot mig personligen å ena sidan, och begäran från några att få veta hur Invandrarriksdagen anordnades och gick till åt den andra. En officiell rapport från Arbetsgruppen för bildandet av Immigrant-institutet kommer att presenteras tillsammans med en sammanfattning av diskussionerna, men denna rapport kommer med sannolikhet att dröja ytterligare någon tid.

Idén om en ”Invandrarriksdag” har under senare tid spridd sig mer och mer. Däremot har det aldrig klart tagits upp på vilket sätt en invandrarriksdag skulle kunna ordnas. I David Schwarzs intervjuer med partiledarna får man det intrycket att invandrarriksdagen skulle anordnas av de politiska partierna eller av staten. Partiledarna var naturligtvis skeptiska mot ett sådant möte, med undantag av C. H. Hermansson.

Andra har tyckt att det är invandrarna själva som måste organisera den. Och det finns ytterligare förslag om att t.ex. något studieförbund kunde vara plattform för anordnandet av ett sådant möte.

Uppfattningar om vad en invandrarriksdag kan ta upp, vilka befogenheter har, vilka som får vara med, vilka typer av beslut kan fattas o.s.v. är också av mycket skiftande karaktär. Mig veterligen har de aldrig presenterats skriftligen.

Allt oftare debatteras invandrarfrågor av olika svenska organisationer och myndigheter. Men lika ofta ser man att det saknas invandrare i dessa debatter. Invandrare finns kanske med i publiken, men sällan som debattörer. Detta var en anledningarna till att jag bestämde mig för att presentera ett förslag om ett forum för debatt där invandrarna kunde säga vad de själva tyckte. Att det sedan kallades för ”Invandrarriksdag”berodde på att namnet ansågs av flera som korrekt. Efter Invandrarriksdagen har jag fått veta att det hade bildats en kommitté under sommaren 1972 eller tidigare för att anordna just en sådan ”invandrarriksdag”. Utom tvekan måste det finnas många personer och organisationer som också har haft i tankarna samma sak.Men det gällde att förverkliga det.

I augusti 1972 presenterades förslaget av mig i skriftlig form till ca 15 invandrarföreningar inom Stockholm. I mitten av augusti hade jag ett möte med representanter för Riksförbundet finska föreningar i Sverige. De förklarade sig positiva till idén, men trodde att det var för tidigt och att man borde studera noggrant formen för ett sådant möte. I ett senare möte i slutet av augusti med flera föreningar var representanterna för svensk-grekiska föreningen helt negativa, likaså den som kom från Esternas representation i Sverige. Övriga föreningar var återhållsamma och några positiva. Något konstruktivt förslag framfördes däremot inte. Grekerna ansåg att de som hade tagit initiativet till invandrarriksdagen var enskilda personer och att de inte hade någon rätt att ta något initiativ av den anledningen.

Grekiska föreningens negativa inställning berodde på, som jag ser det, två omständigheter: den ena, att Invandrarverket den 24 april 1972 anordnat en ”invandrardag” där endast representanter för 5 föreningar var närvarande och en del enskilda invandrare, totalt 31 personer. Alla hade personlig inbjudan. Detta gjorde att Georgios Tsokanis, ordförande i svensk-grekiska föreningen, övertygades i det att han verkligen är representativ för grekerna. (Han klagade inte då på att det fanns enskilda personer i mötet). Den andra, att han har den uppfattning att alla initiativ måste komma genom representanterna, att allt som görs måste först godkännas av i det här fallet av hans förening. Att grekiska föreningen är huvudsakligen en fritidsförening spelar för Tsokanis ingen roll. Jag har inte givit mig för att försöka vara representativ, men de som gör så stora ansträngningar för att tro att de är representativa, bör se till att de verkligen är det, innan de nekar andra rätten.

Denna ståndpunkt kunde jag inte kompromissa med, och därför fortsatte arbetet. Den 9 september samlades på nytt flera föreningar i Stockholm (svensk-grekiska föreningen, Italienska föreningen i Nacka, Turkiska föreningen och Internationella föreningen för invandrarkvinnor). Jag fick tillfälle att presentera förslaget på nytt. Diskussionen blev häftig, men majoriteten var positiv. Den negativa inställningen kom från grekerna igen. Kritiken var den här gången mildare: det var att man hade börjat samlas för att få en gemensam organisation för föreningarna i Stockholm och att man därför borde vänta med att göra ett stort möte till dess att föreningarna i Stockholm hade organiserat sig.

Den här kritiken visade dels hur isolerade de hade varit hittills, dels en övertro på den roll som dessa föreningar spelar. Det fanns i Stockholm över 40 föreningar av samma karaktär som t.ex. grekiska föreningen. Och medan dessa 4-7 föreningar arbetade för att bilda en gemensam organ inom Stockholm, var invandrarriksdagens idé att inbjuda alla föreningar i Sverige, inte för att bilda något riksförbund eller fatta några beslut, utan bara för att debattera och komma med synpunkter om invandrarfrågor. Denna ställning gjordes klart av mig från början. Det var ingen omöjlighet att utnyttja invandrarriksdagen för att där lägga fram förslaget om en gemensam riksorganisation. Men Georgios Tsokanis hade antagligen inget intresse på att få synpunkter från andra människor om hur en riksorganisation skulle kunna byggas upp.

För att en eller några föreningar i Stockholm var negativa, kunde inte förslaget rinna ut i sanden. Det finns ju ca 200 föreningar i hela Sverige och ett stort antal invandrare som gärna vill ha ett stort möte, men som bara väntade att man från något håll skulle ta initiativet. Den 9 september sade jag till Georgios Tsokanis att det viktigaste för mig var att invandrarriksdagen skulle anordnas 1972, och att föreningarna i Stockholm gärna kunde stå som värd för mötet. Några förslag eller krav om hur mötet skulle ordnas presenterade jag inte, men mitt villkor för att arbeta för mötet var att även enskilda invandrare skulle få deltaga.

Efter mötet den 9 september fick en grupp på sex personer uppdrag att utarbeta provisoriska stadgar för samarbete mellan föreningarna i Stockholm. Dessa personer träffades i mitten av oktober och hittade plötsligt på ett namn: Förenade invandrarorganisationer i Sverige (FIOS). FIOS bildades formellt den 26 november (bara en vecka före invandrarriksdagen) och närvarande var representanter för endast åtta föreningar, bland dem även Arbetsgruppen för bildandet av Immigrant-institutet. FIOS gjorde från början anspråk på att representera alla invandrarorganisationer i landet, trots att FIOS inte nått den utvecklingsnivå som kunnat berättiga anspråken. Detta bekräftades på sitt sätt i invandrarriksdagen när en medlem av Svensk-grekiska föreningen sade att ”FIOS är det rätta organet” att sammankalla en invandrarriksdag (ironiskt nog var FIOS då bara en vecka gammal). Men när de anklagade Arbetsgruppen för bildandet av Immigrant-institutet för att inte vara representativ, glömde de, att gruppen aldrig gjort eller gör anspråk på detta.

Fram till den dag FIOS myntades, fanns det flera föreningar inom den organisationen som var positiva till invandrarriksdagen och som hade lovat medverka. Även Georgios Tsokanis och Leo Bosco (från Italienska riksförbundet) hade lovat att vara med som ”enskilda”.

Efter mötet den 9 september bestämde vi oss för att formellt bilda arbetsgruppen och starta med information till föreningarna utanför Stockholm. Arbetsgruppen bildades den 23 september och kom ut samma dag med ett informationsblad som talade om arbetsgruppen och om invandrarriksdagen (då som förslag).

Den 5 oktober beslöt Arbetsgruppen att skicka en formell inbjudan till alla invandrarföreningar vi lyckades känna till. Dessutom inbjöd vi alla invandrare som hade intresse i att delta.

Den enda kritiken mot namnet ”Invandrarriksdagen” framfördes av Lajos Scecsi, ordförande i föreningen Prisma. Han sade till mig att alla partiledare med undantag av C.H. Hermansson var negativa till anordnandet av ett sådant möte. Att man i stället kunde kalla det för invandrarkonferens och ha som argument att man ville ha en bredare representation än den som fanns i invandrardagen den 24 april, samtidigt som man kunde poängtera att mötet var öppet i motsats till det Invandrarverket hade anordnat. Han tyckte att namnet ”Invandrarriksdag” var för pretentiöst. En sådan kritik kunde jag inte acceptera. Det kan inte vara meningen att man skall följa svenska politikers rekommendationer, och för det andra, ingen har lyckats bättre i att hitta pretentiösa namn till olika aktiviteter som han (Invandrarnas kulturcentrum, invandrarnas debattklubb, invandrarnas kulturfestival, invandrarnas oavhängiga riksorgan o.s.v.). Man bör uppmärksamma skillnaden mellan ”invandrar-” och ”invandrarnas”.

Lajos Scecsi kritiserade också att invandrarriksdagen anordnades i samband med kulturfestivalen, och att detta kunde vara negativt för den. Men eftersom det var två helt lika saker, kunde det inte vara fråga om konkurrens (Södra teatern inrymmer som högst 400 personer). Vi räknade med bara något hundratal till invandrarriksdagen, medan det enbart i Stockholm finns 43.000 invandrare. Så egentligen kunde det finnas underlag för ännu fler aktiviteter den veckan. Han klagade på att många frågade om Invandrarnas kulturcentrum hade någonting att göra med invandrarriksdagen. Samma fråga, fastän omvänd, har Arbetsgruppen fått, utan att för den skull behöva bli irriterade. En samordning av informationen hade kunnat ge bättre resultat för båda parter, men i och med att han blev irriterad på att vi gjorde det utan hans kännedom, kunde detta inte ske.

De flesta föreningar inom FIOS var negativa till kulturfestivalen också – när de informerades om invandrarriksdagen blandade samman båda evenemangen och förkastade bägge. Men föreningar som av ”ideologiska skäl” inte har velat deltaga i kulturfestivalen, framförde förvånansvärt nog inte någon offentlig kritik mot den.

In i det sista arbetade vi för att få FIOS-föreningarna att vara med på Invandrarriksdagen. Detta har bidragit att göra informationen till andra föreningar bristfälligare. En del planeringsarbete uppsköts i väntan på konstruktiva förslag.

I slutet av oktober förelåg programmet färdigt, men även då fanns det möjligheter att ändra det. Då hade Arbetsgruppen redan bestämt sig för att inbjuda svenska organisationer och myndigheter. Tanken med en panel var att ha ett underlag för diskussionen. Samtidigt var meningen den att en debatt mellan invandrare och de myndigheter och organisationer som bestämmer över invandrarpolitiken skulle ge uppslag till fortsatt diskussion.

Den 18 oktober ansökte vi om statsbidrag. Vi skrev också till ABF för att få hjälp med skaffandet av panelerna (detta överensstämmer med den praxis man har i Sverige att ett studieförbund bör vara medarrangör om man vill erhålla bidrag till föreläsare). Vi hade tänkt oss att även några experter skulle vara med. Panelerna hade kanske blivit annorlunda om ABF hade ställt upp som medarrangör. Vi fick ett negativt svar den 16 november, alltså bara två veckor före sammankomsten. Då blev det en kapplöpning med tiden att försöka få de paneler som vi hade tänkt oss. Några personer hade redan tidigare kontaktats, men en del andra fattades att kontakta, och detta försvårade avsevärt planeringsarbetet.

Meddelandet om beviljande av statsbidrag kom också bara två veckor före invandrarriksdagen. Då hade vi redan uttömt våra ekonomiska möjligheter till n informationskampanj och kunde inte göra mycket mer än att vänta och ta emot anmälningarna. Vi hade beslutat oss för att ordna mötet oberoende av om vi erhöll statsbidrag eller ej.

Problemet med att få en lokal fördröjde också vårt planeringsarbete och förorsakade oss dubbelarbete. Det fanns utsikter att vi skulle kunna hålla till på Åsö gymnasiet. Det visade sig sedan att detta inte var möjligt och vi beslöt att inte dröja med informationen om invandrarriksdagen. Vi kom ut med ”Invandrarrapport”, utan att kunna ange den exakta adressen till sammankomsten. Någon dag efteråt lyckades vi få Stockholms terrassen.

Finska radioprogrammet för invandrare och Invandrartidningen informerade om Invandrarriksdagen vid flera tillfällen. Men de personer som har angivit dessa som sin informationskälla har varit ett fåtal.

Vi lyckades inte med en sak: De politiska partierna hade ställt sig positiva och vi hade fått namn från tre av dem. Tre eller fyra dagar innan mötet meddelade socialdemokraterna och moderaterna att de inte hittat någon person. En förklaring kan vara att man har spritt olika rykten om sammankomsten, rykten som vi inte har kunnat kontrollera eftersom de inte har berättats för oss. Representanterna för centerpartiet och folkpartiet meddelade också, (c ) dag innan, och (fp) två dagar innan, att de inte kunde närvara. I deras fall var det ännu beklagligare, eftersom de sitter i Invandrarverkets styrelse, och man kunde tänka sig att de hade ett dubbelt ansvar. Vi försökte ändå till sent på natten dagen innan att förmå andra personer inom partiet att vara med. Försöket lyckades inte.

Detta gjorde att vi fick ändra formen för öppnandet av Invandrarriksdagen, och att jag fick sitta som ordförande i den mest kritiska stunden. Eftersom grekernas och italienarnas kritik var huvudsakligen riktad mot mig personligen, så fick de vatten i sin kvarn när de fick se mig leda första mötet. Arbetsgruppen hade bestämt sig för att ha en ordförande för varje tema. De föreslagna namn var: Bengt Lidal, Mira Kakossaios, Genika Ugricic, José Ramírez och Osmo Vatanen. Eftersom de politiska partierna var frånvarande kunde Bengt Lidal inte acceptera ordförandeposten, och jag fick rycka in i sista stunden.

De krav som grekerna och italienarna ställde vid invandrarriksdagens öppnande var dels organisatoriska, att få veta hur många föreningar som var med och hur många personer de representerade, att det skulle heta informationsmöte, att man skulle rösta på ett visst sätt dels ideologiska, att enskilda invandrare inte har rätt att delta i en invandrarriksdag, desto mindre att ta initiativ till anordnandet av en sådan. Tråkigt nog hade de haft tre månader på sig för att föreslå dem på ett konkret sätt. Det enda krav man kunde tillgodose under mötet var förslaget om namnändring. Men deras förslag var ännu mer överdrivet: ”informationsmöte för enskilda invandrare”. Förslaget att alla skulle presentera sig skulle ha tagit över en timme i anspråk. Jag har ännu inte sett ett stort möte där alla presenterar sig. Vanligen har man en lista på deltagare. Men grekerna själva anmälde sig på plats samma dag, trots att de hade haft tre månader på sig. Ca 50 personer anmälde sig direkt vid ankomsten till invandrarriksdagen, och även på söndag kom ytterligare personer som inte hade varit dagen innan. Det ideologiska kravet var något som krävde just en ideologisk debatt. Den debatten hade kunnat föras under första temat: invandrarnas politiska rättigheter. För grekerna och italienarna var antagligen en självklarhet hur invandrarna skall representeras, hur invandrarna skall ha medinflytande i samhället, o.s.v.

Grekernas beteende var också helt motsägande. Först presenterar de sig som representanter ”med fullmakt och allt”, inte bara för den förening de kommer ifrån utan även för praktiskt taget alla grekiska föreningar i Sverige. När det sedan visade sig att de hade kommit ändå en del andra föreningar, så hade de inte fått ”fullmakt” från sina medlemmar för att vara med i ett ”debattmöte” och tågade av.

En ”lustig” anklagelse framfördes av Leo Bosco. Han protesterade för att vi hade förbrukat 5.000 kr ”på ett egenmäktigt sätt”. Han klagade på att många föreningar där närvarande hade fått 10.000 kronor var, och att de inte hade råd att anordna ett sådant möte och bekosta resorna till deltagarna, medan vi med hälften så mycket (5.000 kr) hade råd till det.

Konkreta förslag, som val av annan ordförande eller val av ett presidium kunde naturligtvis tillgodoses, och det gjorde man när sådant förslag presenterades. Stämningen på grund av grekernas och italienarnas agerande blev förstörd. Även andra dagen gjorde de sig närvarande genom att sitta nästan hela dagen vid kafeterian. Detta var milt sagt ett försök till bojkott av mötet. Visserligen har man rätt att sitta där man vill, men det kan bara uppfattas som en provokation att sitta framför näsan på en. En del personer som deltog i invandrarriksdagen ägnade en del av sin tid med att tala med dessa utesittande.

Till mig har en person sagt att det kom rykten i Stockholm dagen innan att invandrarriksdagen skulle bli bråkig. Efteråt kan man bara konstatera att så inte blev fallet. Liknande möten har faktiskt blivit bråkiga. Deltagarna visade faktiskt större mognad än vad många (även politiker) hade förutspått. Som anekdot kan tilläggas att ett annat möte (utan anknytning till invandrare) som hade organiserats den 3 december av svenskar fick avbrytas.

Invandrarriksdagen visade att det finns en viss ”intolerans” invandrarna emellan. Men svenskarna visade också samma politiska omognad. Eva Calleman, från Tolkarnas riksförbund, ville inte vara med för att vi hade inbjudit Hans-Göran Franck som var ”röd”. Hon hade fått ”uppgifter” om att mötet var kommunistiskt. Jag har inte fått veta varifrån dessa uppgifter skulle ha kommit. Representanterna för de politiska partierna visade också samma omognad som Eva Calleman, på annat sätt.

Nästa Invandrarriksdag kommer med all sannolikhet att ha samma problem. Men detta bör inte vara hinder för att den kommer till stånd.

Invandrarriksdagens diskussioner och resultat kommer att sammanfattas. Denna rapport får ses som min personliga syn och ”stämning” efter arbetet i att försöka starta en debatt mellan invandrare, utan några förutfattade meningar.