Invandrarriksdagen 1972
Stockholms terrassen, 2-3 december 1972
Del 5: Kultur- och informationsfrågor
Till sista penelen som tar upp kultur- och informationsfrågor kommer bl.a. Arne Redemo från SIV:s anpassningsbyrå och Gunnar Hjertstrand från Invandrartidningens styrelse samt representant för Inrikesdepartementet. Inrikesdepartementet inleder och avslutar således dessa två dagars konferens.
Ordförande Mira Kakossaios:
Jag ställer också en fråga till Ove Jönsso och det gäller den reglerade invandringspolitiken och det gäller den säkerheten att invandrarna skall ha arbete och bostad när de kommer. De ska först och främst få upplysningar i sina egna länder innan de åker hit, så att familjen vet det mest elementära: hur är bostaden i Sverige, vad den kostar, hur maten är, hurdan klädseln är, hur man måste bemöta en så stark vinter som den här i Sverige, hur fungerar våra skolor, att det är obligatorisk skolgång till sexton år, vilka värderingar vi har. Dessa är fundamentala upplysningar som varenda emigrant måste ha, i synnerhet när det gäller familjen. De måste upplysas på ett mycket mjukt och mycket klart sätt, att den nuvarande situationen i Sverige, som ni alla klagar på, att det är invandringens orsak; att vi kan klara den här situationen idag, att vi har ekonomiska medel till förfogande, inte minst därför att invandrarna i en högkonjunkturperiod bidragit med sitt arbete till detta. Jag skulle tro att det blir en våg där så att de väger invandrarnas insatser.
Alexander Bödö:
Jag skulle fråga Ove Jönsson från Arbetsmarknadsstyrelsen. Jag vill bestrida hans yttrande att invandrarna i Sverige inte skall vara som ett regelringsobjekt med konjunkturen. Han påstår att invandrarna kommer hit och de ger väldigt mycket positiva uttalanden. Jag kan påstå att i olika flyktingläger som AMS delegation besöker tar de hit de som passar till vårt samhälle. För att rädda ansiktet utåt tar vi några som är invalider eller av s.k. humanitära skäl. Vi har besökt några flyktingläger och vi har begärt eftersom majoriteten i de flyktinglägren har varit ungrare nästan 90 % ett litet ekonomiskt stöd bara för resan från AMS. Ansökan avslogs flera gånger med motiveringen att man inte hade anslag för 150 resp. 200 kr för att bekosta resan. Vi började inse att hela verksamheten från AMS-sidan beträffande bidragen går ut på att rädda den positiva kritik som AMS får för sitt arbete. Man säger att en trepersonsfamilj inte kan ta mindre än en tvårumslägenhet. Men samtidigt förklarar man inte att vi har en väldigt stor brist på bostäder. Naturligtvis påstår man att flyktingar skall ha samma lön för samma arbete. Vi har fakta som bevisar att flyktingar har betydligt mindre lön än övriga svenskar. Numer måste de flyktingar som kommer hit från östländerna inneha en stämpel i passet, där det står att passinnehavaren förbinder sig att lämna Sverige efter viseringens utgång. Det präglar också lågkonjunkturen. Med det vill jag förelägga ett förslag, att man fråntar Arbetsmarknadsstyrelsen funktionen att välja ut flyktingar i flyktingläger och ge den till en annan organisation som är helt oberoende av arbetsmarknadspolitiska eller andra samhällspolitiska faktorer, arbetar helt neutralt och efter de principer som man har kommit överens om.
Ove Jönsson:
Dina påståenden att eller din uppfattning om hur flyktinguttagningen går till, att det är huvudsakligen arbetsmarknadsaspekter som läggs på det. Såvitt jag vet är folk som kommer till flyktinglägren folk som vill komma till ett annat land och ha arbete. Och kan man inte på något sätt se till att de får arbete i det nya land de kommer till, så tycker jag att det är en utomordentligt inhuman överföring. Majoriteten av de som finns i Österrike, Italien och de andra, det är inte folk som är handikappade eller vill komma hit för att få en bostad eller få vård, utan det är folk som vill ha arbete, och då är det ju inte underligt att arbetsmarknadsaspekten kommer med vid uttagningen. Men den kompletteras ju med annat. Sedan kan man ju diskutera om man skall lägga andra synpunkter på det. Jag var nere i Wien vid uttagningen i våras, och vi tog in exempelvis ett gammalt gift par från Ungern som båda var över 60 år. Då lägger man inte arbetsmarknadsaspekter på et. Det är möjligt att man skall kunna lägga ytterligare en omfördelning till de humanitära synpunkterna, men jag säger fortfarande att de vill ha arbete. Under de senaste åren är det icke en majoritet av flyktingarna som har kommit hit som har tagit sig genom lägren. De 2200 polska flyktingarna passerade inget läger – de togs alltså icke in av några arbetsmarknadsmässiga skäl. När vi 1956-57 tog in 7000 ungrare, så var det icke i någon arbetsmarknadsmässig bedömning.
Bergman:
Det har framkommit att invandrarna inte får avskedas före svenska arbetare utan i samma turordning som de svenska alltså. Den fackliga rörelsen vill framställa bilden så att arbetslösheten är något helt naturligt som inte kan undvikas. Och det stämmer ju på sätt och vis – vi kan ju inte avskaffa arbetslösheten så länge kapitalismen består. Den socialdemokratiska regeringen och den fackliga rörelsen är villiga att springa kapitalisternas ärenden och ösa löner över arbetarklassen och tala om ökad jämlikhet, demokrati, välstånd, trygghet, medinflytande osv. osv. Men för arbetarna fungerar detta inte i verkligheten – och att det skulle fungera i verkligheten det är ju inte meningen heller. Jag tar bara som exempel den vilda strejken på Arendal i oktober, där 70 % av samtliga arbetare fick lönesänkning, varierande mellan 300 och 1000 kr i månaden. Då gick en del av arbetarna ut i vild strejk och efter strejken avskedades nio arbetare och svartlistades – de får inga jobb.
David Schwarz:
Jag vill betona vikten av att invandrare inom de organisationer som man är medlem av, deltar konstruktivt i arbetet med att förändra även de organisationerna och få förståelse för sina problem. För i den mån man kan samverka med de organisationer som man tillhör, då har man en god början. Jag tror också det är viktigt att från de invandrares sida, som kan delta i politisk verksamhet inom det representativa demokratiska systemet också gör det.
Arne Redemo:
Massmedia är den stora kanalen som vi framför allt måste anliga, om vi skall få fram den opinion som vi önskar, och där radio och TV spelar en dominerande roll. Dessvärre finns det väl orsak att konstatera att gensvaret just när det gäller invandrarnas intressen inte har varit tillräckligt. Framför allt är vi intresserade av att det blir ett kontinuerligt nyhetsprogram som invandrarna mycket väl behöver. Om man då konstaterar att det på myndighetssidan har varit, eller hänt otillräckligt, så kanske det också må vara tillåtet att säga att det från invandrarnas organisationer och från invandrarna själva kanske inte gjorts tillräckligt mycket. Vi har också tyckt att det som har uträttats av Kulturcentrum här i Stockholm har varit mycket uppmuntrande. Även deras tidskrift ”Vårt nya land” är en företeelse som man gläder sig åt. Och Invandrarriksdagen som hu har varit under helgen hör till det som vi välkomnar. Invandrarnas röst måste nå fram. Vad som krävs för att man skall få ett samspel mellan de nya och gamla folkgrupperna i vårt land är att vi får bindningar över gränserna från invandrarorganisationerna till det svenska föreningslivet. För invandrarnas del gäller det också att ta till vara de stödmöjligheter som finns i ordinarie former. Ta tidskriftsstödet t ex. Vi håller just nu på med en tecknad film som kommer att gå ut till skolorna till de allra minsta barnen. Vi tror att genom att satsa på den uppväxande generationen så kommer det att bli bättre möjligheter att vinna förståelse. I övrigt har vi inriktat oss på nyckelgrupper. Vi har t ex seminarier för journalister, för fackliga funktionärer och för arbetsgivarerepresentanter, för skolkuratorer osv.
Gunnar Hjertstrand:
Jag är administrativ chef på Invandrartidningen. Jag vill gärna anknyta till Arne Redemos anförande här angående bakgrunden till Invandrartidningen. Arbetsgruppen för invandrarfrågor 1967 gjorde en framställning till chefen för Inrikesdepartementet om att få ge ut en informationstidskrift och så småningom utvecklades detta till en tidning som utkommer på fem olika språk; finska, tyska, serbokroatiska, italienska och grekiska. På senare tid har den kompletterats med en edition på lätt svenska. Det var för fem år sedan. Huvudvikten skall läggas på upplysning om samhällsservice och medborgarnas skyldigheter och rättigheter och framför allt om förhållandena på arbetsmarknaden. Våra upplagor är väldigt varierande beroende på det underlag som finns – den finska upplagan är den i särklass största, 20 000. Den näst största är den serbokroatiska med ca 7000 prenumeranter. Sedan har vi den tyska på 4000, den italienska på 2000 och på grekiska 3000. Tidningen utkommer varje vecka. Det finns vissa saker som vi gärna vill ge betydligt större information om och då vänder vi oss i allmänhet till någon myndighet och får deras medverkan till att utforma ett s.k. temanummer. De utkommer ungefär fyra-fem gånger om året. Då passar vi på att distribuera det temanumret till en större krets än våra prenumeranter – vi går ut till samtliga registrerade invandrare. Tidningens innehåll utöver de här temanumren är: Vi har i allmänhet en nyhetssida och en sida som behandlar framför allt arbetsmarknaden, en frågespalt och en spalt där vi försöker lära invandrarna eller våra prenumeranter lite svenska. Vi har en hemlandsspalt och en radio- och TV-spalt.
Erik Lagerstam (Sveriges Radio):
Jag arbetar på Sveriges Radio och är knuten till radiochefens programsekretariat. I det avtal Sveriges radio har med staten finns det en paragraf som jag tycker har en alldeles speciell relevans här. Det heter nämligen att även mindre gruppers intressen av en mer särpräglad natur skall i görlig mån tillgodoses. Jag vet inte om man när man skrev detta avtal avsåg också nationella minoriteter och minoriteter bestående av invandrare med olika språk och olika kulturella bakgrunder. Det viktigaste är självfallet radiolagen som stadgar om att programverksamheten skall bedrivas sakligt och opartiskt. Det finns också en viktig bestämmelse om att förhandscensur icke får förekomma. Det finns alltså inte någon möjlighet får någon myndighet att på förhand ta ställning till vad som sänds ut i programmen – detta är helt och hållet Sveriges Radios sak att ensam avgöra. Det andra dokumentet som reglerar vår verksamhet det är Sveriges Radios avtal med staten som bl. a. redogör för hur programverksamheten skall bedrivas, som preciserar närmare bestämmelsen om saklighet och opartiskhet och som också säger i en mycket viktig paragraf att bestämmelsen i radiolagen om saklighet och opartiskhet skall tillämpas med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skall råda i rundradion. Den viktigaste kontakten mellan Sveriges Radio och staten är att regeringen utser hälften av ledamöterna i Sveriges radios styrelse samt ordföranden för Sveriges Radios styrelse. För att i efterhand granska programverksamheten har regeringen tillsatt någonting som heter Radionämnden, ett organ som alltså tar emot anmälningar från i princip vem som helst. Den finskspråkiga sidan är av naturliga skäl relativt väl tillgodosedd om man jämför med andra språkgrupper i Sverige. Om man sedan jämför med vad nationella minoriteter eller invandrare har i många andra länder så kan man naturligtvis diskutera det hela. Det finns alltså finskspråkig programverksamhet både i Norrbotten och finskspråkig programverksamhet närmast avsedd för invandrarna i det övriga Sverige. Det finns också TV-program på lördag och söndag förmiddag. I övrigt finns ett invandrarmagasin. Det är det program som utbildningsprogramenheten för på lördag eftermiddag mellan kl.14 och 15. Det är utbildningsprogramenhetens vuxenutbildningssektion som är ansvarig. Det heter i Sveriges Radios remiss om invandrarutredningen att å ena sidan är det givetvis riktigt att invandrarna, som bl. a. erlägger lyssnar- och tittaravgifter, är en av Sveriges Radios många konsumentgrupper. Å andra sidan kräver en väsentligen utökad programverksamhet för de olika minoriteterna en ekonomisk satsning, som inte alltid står i proportion till gruppernas storlek. Det kan finnas skäl för att samhället av särskilda medel bekostar åtminstone delar av denna programverksamhet, som rent principiellt närmast kan karakteriseras som en jämlikhetsfråga i sitt slag.
Företaget har anhållit om särskilda medel för invandrarprogram men statsmakternas inställning till detta har hittills varit en hänvisning till att det här är någonting företaget skall bekosta av tittar- och lyssnaravgifterna. Vidare har Sveriges Radio anfört några principiella synpunkter på de programpolitiska frågorna som är aktuella. Det heter att det knappast är önskvärt att göra en strikt indelning i invandrarprogram och övriga program. Alla program i radio och TV bör åtminstone i viss utsträckning kunna tjäna alla avgiftsbetalande, dvs. även invandrarna., också om språksvårigheter och varierande kulturell bakgrund ger många invandrare speciella problem. Vi inom Sveriges Radio har börjat diskutera frågor som vi kallar låginformationsproblem, Det finns om man beaktar alla de grupper som av någon orsak är handikappade av språkliga skäl men också på grund av hörselskador kanske närmare en miljon människor som är ”låginformerade” i detta samhälle. Där är självfallet invandrarna en stor och viktig grupp men inte den enda gruppen. Det är enligt Sveriges Radios uppfattning inte minst viktigt, att program om och för invandrare utformas så att vi för majoriteten av invånarna klargör att det finns många språkliga och kulturella miljöer i Sverige. Men vidare heter det i en punkt att det är inte heller önskvärt att enbart göra program med svenskundervisning eller samhällsinformation riktad till invandrarna. Det behövs även program där representanter för olika språkliga, kulturella och religiösa minoriteter får möjlighet att själva diskutera sina problem och därmed manifestera och utveckla sin kultur, sina traditioner och sin egenart.
K-G Roos:
För att frågan skall framstå klart skall jag läsa upp några rader om riksdagsbeslutet 1966-67. Vem skall informera oss, är det staten eller är det vi invandrare själva? Det är en självklarhet ur demokratisk synvinkel att invandrarna bör få stort inflytande också över opinionsbildning. På 1967 års riksdag tog man upp invandrartidningarna som vi har hört talas om här. Då vill jag bara helt kort informera om att man enhälligt dels från parlamentets sida, dels från regeringens sida var med om att styrelsemedlemmarna i de tidningsstyrelser som kommer att inrättas icke skulle vara statliga. De första styrelserna som inrättades innehöll hundraprocentig statlig representation. Löftet från regeringens sida avlades av dåvarande inrikesministern. Rune Johansson. Mina tre frågor är. Till invandrartidningarnas representanter: När skall man upplösa dessa olagliga tidningsstyrelser? När kommer ni att överlämna eller medverka till att alla pengar överlämnas till ett representativt invandrarorgan, som kan förvalta invandrarnas opinionsbildning? När tänker Sveriges Radio ta in en invandrarrepresentant i styrelsen?
Erik Lagerstam (Sveriges Radio):
Riksdagen beslutade att det skulle bildas en statlig stiftelse. Statskontoret gjorde en utredning där man hade skissat på en organisationsform. I stort sett följde Riksdagen anvisningarna som Statskontoret gjort. Det framgick helt klart av Statskontorets skrivelse, att ingen statlig myndighet skulle vara ansvarig för tidningen. Tidningen skulle vara en självständig enhet och den som var ansvarig för innehållet i tidningen blev chefredaktören enligt tryckfrihetsförordningen. Hur styrelsens sammansättning då kan se ut har av vissa skäl ingen större betydelse, för innehållet är ju avgörande för chefredaktören som är anställd. Det går till så att vi äskat anslag varje år för tidningens drift. För innevarande år har vi fått ett bidrag med 1 130 000 kr. Utöver dessa pengar får vi in ca 275 000 kr i prenumerationsavgifter. De pengarna täcker ju inte ens distributionskostnaderna för tidningen; det är mer en symbolisk avgift. Den stora delen är anslag från Riksdagen och då tycker jag att Riksdagen också kan bestämma vem som skall sköta det.
K-G Roos:
Jag upprepar frågan: När kommer ni att följa riksdagsbeslutet 1967, som säger att ingen statlig representant skall finnas i styrelsen.
Arne Redemo:
Det finns inget statligt beslut om att inga statliga ledamöter skall finnas i invandrartidningens styrelse. Jag är själv medlem i styrelsen. Vi försöker att hävda att invandrarna skall ha inflytande i olika sammanhang. Vi har från verkets styrelse tagit ställning för kommunal rösträtt för invandrarna. Det tror vi vore en reform som skulle både ge invandrarna möjlighet att påverka de reella besluten och också vara av värde för att stärka deras självtillit. I Invandrarverket har det också rekommenderats, att man ute på invandrarorterna skall upprätta referenskommittéer med inslag av invandrare. Det har också gjorts på en del orter. I vårt aktiva arbete ute på företagen och i fackföreningarna strävar vi också efter att invandrarnas representation skall stärkas. Vi har också från verkets sida bjudit in invandrare i olika omgångar för att diskutera invandrarangelägenheter.
K-G Roos:
Med anledning av att byråchef Redemo säger att det inget statligt beslut finns om styrelsens sammansättning så vill jag bara kort citera vad Rune Johansson försäkrade för regeringens räkning inför riksdagen: ”Huvudmannaskapet skall utövas av ett organ som tillförsäkrar den redaktionella ledningen en oberoende ställning gentemot statsmakterna.” Representanter för myndigheter eller organisationer, vilkas områden tidningens informationsspridning gäller, bör inte beredas plats i tidningen.”
Ordförande:
Tack. Miguel Benito. Förlåt, förlåt… Vi har vår representant från Sveriges Radio som…?
Erik Lagerstam :
Vem skall svara för information till vem? Det sätt på vilket Sveriges Radio är uppbyggt gör att det inte är någon gruppering, något parti, någon myndighet som svarar för någon information eller någon programverksamhet. Det skulle strida mot lagstiftning och mot de grundläggande principerna på yttrande- och informationsfrihetens område, om någon del av programverksamheten skulle överföras till någon grupp, vars ledning skulle vara för information på något speciellt område. Det är alltså Sveriges Radio som enligt de lagar, enligt radiolagen och det avtal som finns med staten har att svara för programverksamheten, inte någon gruppering. Sedan ställdes här en fråga om när Sveriges Radio kommer att ta in en invandrarrepresentant i styrelsen. Idag är det så att det är regeringen som utser hälften av styrelsemedlemmarna plus ordföranden. Sedan utser de s.k. aktieägarna – Sveriges Radio är formellt ett aktiebolag – på bolagsstämman resten av ledamöterna. Den som vill bli representerad i Sveriges Radios styrelse bör alltså antingen via regeringen eller aktieägarna eller de stora organisationerna driva detta intresse eller etablera kontakter.
Miguel Benito:
Invandrartidningen har hittills funnits i fem år och det är redaktören som ansvarar för tidningen. Problemet ligger i hur mycket inflytande invandrarna har på den tidning som statsmakterna på sätt och vis betalar till 80 eller nästan 90 %? Informationen till invandrarna har en mycket viktig funktion och då är det lika viktigt att invandrarna från planeringsstadiet har att utforma informationen, och det är det tillfället dom vi hittills inte har fått. 1967 var invandrarnas medvetenhet inte så stor, och då kunde man förstå att Invandrartidningen skulle vara på det sättet. Men efter fem år har invandrarnas medvetenhet ökat undan för undan och nu är frågan: Vilka möjligheter finns för att invandrarna skall få inflytande i de organ som vill informera dem? Vilket inflytande kan invandrarna ha i framtiden både i Invandrartidningen och i andra tidningar som kan ges ut för invandrare? Tredje frågan är att Invandrartidningen kommer nu att ges ut på ytterligare andra språk. Den kommer att ges ut gratis och faran är att de invandrare som själva vill ge ut någonting eller som själva vill informera om invandrarfrågor slås ut, för myndigheterna har ändå möjlighet att konkurrera mycket billigare än invandrarna själva. Det är en fara som jag ser mycket nära och då vill jag fråga: Vilka möjligheter finns för invandrarna själva att antingen medverka i utformningen av Invandrartidningen eller att på annat sätt själva informera?
Arne Redemo:
Invandrarnas möjligheter att påverka innehållet i tidningen är väldigt begränsade. Vi har ju stadgar för tidningsverksamheten och där talas det klart om vad tidningen skall innehålla. Huvudvikten skall läggas på upplysning om samhällsservice, medborgerliga rättigheter och skyldigheter samt förhållandena på arbetsmarknaden. Tidningen skall inte spela en aktiv roll som opinionsorgan. Det gör ju att vi har små möjligheter att låta invandrarna påverka innehållet i tidningen, eftersom det är en tidning där informationen går ifrån samhället till invandrarna.
När det gäller svenskundervisningen är det ju bara en första etapp. Den kommer alltså att gälla för dem som kommer hit till Sverige från 1 januari 1973 och innebär alltså 240 timmars svenskundervisning på betald tid. Regeringen har utlovat att man till nästa år skall försöka få en lagstadgad ordning av linkande karaktär för de invandrare som redan är här. Vår förhoppning är att den också på något sätt skall komma de hemarbetande kvinnorna till del. Invandrarutredningen hade förslag om premier till kvinnorna och även att amn skulle satsa pengar på uppsökande arbete, barnpassning osv. När det gäller vår förmedling till invandrarorganisationer: I huvudsak gäller att vi endast kan stödja riksorganisationer, i övrigt kan det gälla försöksverksamhet av speciell karaktär. Däremot stöder självklart kommunerna de lokala organisationerna. Men där gäller den ordning som varje kommun beslutar om och för Stockholms del gäller alltså den ordning som Invandrarnämnden tillämpar.
Alexander Bödö:
Byråchef Redemo antydde att man har principer att endast ge riksorganisationer stöd. Invandrarnas verksamhet har väldigt svårt att grunda riksorganisationer. De enda som lyckats är finländarna. De principer som Invandrarverket och Invandrarnämnden arbetar efter är vi emot, för de begränsar möjligheterna för olika invandrarorganisationer att komma till tals och ge synpunkter, för man begränsar medelgivningen endast till en viss grupp och många prioriteras.
Sonja Köhler (Stockholms invandrarnämnd):
Jag arbetar på Stockholms invandrarnämnd. Vi har precis som Invandrarverket regler för bidragsgivningen till invandrarorganisationer, och den är av naturliga skäl begränsad till Stockholm. Dessutom finns inom Stockholm en hel del olika nämnder som ger bidrag till organisationer, exempelvis Barnavårdsnämnden som ger bidrag till invandrarorganisationer, ungdomsorganisationer. Det finns idrottsnämnden som ger till idrottsorganisationer. Och där finns i våra instruktioner sagt att vi skall inte ställa upp och vara en ungdomsinvandrarnämnd eller en idrottsinvandrarnämnd utan då måste vi skicka vidare de ansökningarna till vederbörande nämnd för att de skall bli rättvist behandlade. Vi har en invandrare på invandrarnämndens kansli, där är vi fem stycken. På Immigrantservice finns det sex stycken fast anställda. Av dem är tre invandrare och en tillhör en minoritet i Sverige – han är tornedaling.
Abraham (Afrikanska föreningen, Malmö)
Det är många av oss som kan läsa engelska men det finns ingen skrivelse som kommer ut på engelska. Det finns på alla andra invandrares språk här i Sverige utom på engelska. Vi afrikaner, särskilt i Skåne-regionen är bortglömda av den här riksdagen. Alla våra verksamheter står vi för själva och vi står för vår resa. Vi har också vår kultur så därför tycker jag att riksdagen borde också fundera på sådana saker.
Ordföranden:
Tack. Vi har en halvtimme framför oss. Jag ber dem som vill tala att komma så fort som möjligt med sina lappar, annars måste vi sluta talarlistan. Det tycker jag att vi måste tänka på också. Vi har nu Nikolaus… säg ditt namn, om du är snäll.
Nikolaj-Klaus von Kreitor:
En kort replik, förlåt.
Jag vill säga till vår afrikanske vän här att när det gäller engelska finns det väldigt, väldigt stora mängder.
Jag har blivit tillfrågad av olika representanter för den här församlingen om grunden för de kontroverser som Invandrarverket har fått med tidningen Invandraren. Därför skulle jag vilja vända mig till Arne Redemo och be honom förklara bakgrunden till dem.
Arne Redemo:
Det finns i varje fall en ambition hos skolmyndigheterna att alla invandrarbarn skall gå i skolan under den tid som är lagligt föreskriven. Sedan när det gäller kontroversen med tidningen Invandraren: Vi ger ut en tidning för att informera myndigheter, organisationer och enskilda om invandrarfrågor. För att man skall ge ut en tidskrift, så måste man – om man ger ut fler en fyra nummer – ha tillstånd. Vi vände oss som alla andra till Justitiedepartementet och då rörde sig bl. a frågan om namnet på tidningen. Vi uppgav att vi önskade kalla tidningen Invandraren och fick då beskedet att det namnet inte var inregistrerat. Vi satte alltså igång med utgivningen. Senare visade det sig att en anmälan hade varit på väg men hade så att säga inte kommit in i handlingarna vid det laget. Men så länge vi kunde ge ut de här fyra numren som inte kräver så regelbunden utgivning, så fortsatte vi alltså med Invandraren. Sedan när det blev fullt uppenbart att vi skulle fortsätta tidskriften bytte vi namn till Ny i Sverige och det är under det namnet som tidningen nu kommer ut. Självklart har vi ingen önskan att på något sätt använda ett namn som någon annan hade inregistrerat för sin räkning, men det var alltså i begynnelsen ett misstag.
K-G Roos:
Jag ansåg att jag kunde ställa mina erfarenheter till invandrarnas förfogande och därför startade jag den. Min förlust – 150 000 kr och tidningen är nedlagd. När jag fick reda på att ni i relativt ultimativa former i ett telefonsamtal från Stockholm till Lund om att ni kommer att ge ut en tidning med mitt namn och jag omedelbart protesterade, så fanns det ingen oklarhet ifråga om att ni under ett års tid har framhärdat i utgivningen av denna tidning och att första numret av er tidning utkom en månad efter att ni fick veta från mig personligen att jag skulle ge ut den här tidningen. Ni visste mycket väl vad ni gjorde och nu vill jag bara citera oppositionspartierna som faktiskt representerar folkmajoriteten i det här landet och alla oppositionspartiernas ledare som har i intervjuer uttalat följande: Torbjörn Fälldin: ”Ingen har rätt att överta namnet.” ”Gunnar Helén: Mycket märkligt.” ”Bohman: Definitivt fel helt fel.” Och Hermansson: ”Det är ju ett lagbrott.”
Ulla Freike:
Jag vill tala om en idé som gäller undervisning i svenska och svenska förhållanden för invandrarna. Det är ju en oerhörd brist på lärare i invandrarspråk och skulle det inte vara mycket lättare att spela in på varje språk en film som talade om dels landets förhållanden och dels var en undervisning i språket för vart och ett land eller varje språk.
Miguel Benito:
jag vill tala om lite varför arbetsgruppen bildades, arbetsgruppen för bildandet av Immigrant-institutet. Huvudsaken var det behov som vi ansåg finnas för bättre information både för invandrare och från invandrare. Men vi arbetar vidare med den här typen av information som ni har sett i Invandrarrapport.
Urbina:
Jag arbetar på Barnavårdsnämnden och vi gjorde en intervjuundersökning i Stockholms kommun av alla invandrare anställda inom kommunen med anledning av att det förelegat ett undervisningsbehov i den förvaltning som jag jobbar i. Resultatet var att 3 % av de invandraranställda inom den här förvaltningen var analfabeter. Det är en viktig fråga för Invandrarverket att se upp med, därför att dessa invandrare kan de inte nå med information, inte på svenska och inte heller på deras eget modersmål. Det är mycket viktigt att nå dessa invandrare. Vi måste försöka när det gäller den här invandrarriksdagen att invandrarna själva skall påverka sin situation, försöka bryta det här omhändertagande-filosofin som råder i landet.
Ordföranden:
Jag tror att det vid avslutningen av det här programmet finns anledning att konstatera, att invandrarfrågorna börjar få en större plats i det svenska samhället. Det finns två propositioner vid den nu sittande riksdagen som behandlar viktiga invandrarfrågor. Den ena gäller svenskundervisningen, den andra gäller att den frivilliga pensionsförsäkringen också skall göras tillgänglig för invandrarna. Under nästa år väntar vi på ytterligare förslag från regeringen i invandrarfrågorna. Vi har också i dagarna fått en statlig utredning som har gett ett betänkande om tolkutbildningen. Jag tror också att man kan glädja sot åt, att den verksamhet som utövas av invandrarna själva börjar få större utrymme. Den kulturfestival som statsminister Palme inledde och den invandrarriksdag som vi nyss har varit med om och som båda har tillkommit på invandrarnas eget initiativ visar en glädjande och stigande aktivitet från invandrarna.
Invandrarriksdagen kan ha sina brister i den formella utformningen .- den kanske borde ha större representativitet – men jag tror ändå att det finns anledning att konstatera att det kan vara ett initiativ som pekar framåt.
Miguel Benito:
I arbetsgruppens namn måste jag tacka alla för er medverkan och vi hoppas att även i framtiden kan sådana invandrarriksdagar ordnas på bättre sätt. Vi har fått tre förslag – det första är att man skall inrätta ett permanent sekretariat med olika arbetsutskott; det första skulle vara en organisationskommitté för förberedande av nästa invandrarriksdag, ett annat skulle vara informationsavdelning, en stiftelse, ”Invandrarpress”. Punkt 3. Ett kontaktorgan. Punkt 4. Forskningsutskott. Analys av aktuella minoritetsfrågor, kontakter med olika forskare som sysslar med invandrarfrågor, exempelvis Imfo-gruppen under ledning av professor Arne Trankell, arbetsgruppen för minoritetsforskning vid Lunds universitet under ledning av Arne Trankell. Punkt 5. Utarbetande av en teoretisk referensram samt definierad forskningsstrategi. Punkt 6. Utökande av forskningsanslag samt kontakter med olika forskningsbeviljande instanser, t ex Statens råd för samhällsforskning. Det femte utskottet skulle vara ett politiskt utskott, en kommitté för politisk integration, uppbyggande av kontakter med de etablerade politiska partierna samt sökande efter en egen väldefinierad politisk profil. Den sjätte kommittén skulle vara en kommitté för sociala rättigheter och sociala frågor, behandling av frågor rörande arbetsmarknad, utbildning, socialrättsliga frågor, kontakter med sociala myndigheter och kurativ verksamhet. Punkt 7. Arbetsgruppen för bildandet av Immigrantinstitutet. Punkt 8. Arbetsgrupp för kulturell verksamhet. Punkt 9. redaktionskommitté för Invandrartidningen. Man vill att det skulle finnas en representant samt en suppleant till alla dessa olika utskott – det är fem olika utskott. Kommittén har ett annat förslag i samma riktning men med en annan utformning av ett uttalande av invandrarriksdagen. Förslaget förutsätter emellertid att en grupp väljs för att organisera ett möte som i sin tur bestämmer om och hur en eventuell framtida invandrarriksdag organiseras och hålls. Gruppens befogenheter skulle alltså inskränka sig till att sammankalla ett sådant möte. Resten bestämmer de organisationer som kommer till mötet.
Uttalande:
”Sveriges första invandrarriksdag samlad i Stockholm den 2 och 3 december ha antagit följande uttalande: Alla invandrare, enskilda och organisationer, uppmanas att sträva efter en bättre medborgerlig samverkan. Invandrarriksdagen som tanke är så värdefull, att invandrarna inte har råd att splittra sig i denna fråga. Denna riksdag har tillsatt en provisorisk arbetsgrupp för att diskutera om och bestämma riktlinjerna för en eventuell framtida riksdag. Vi uppmanar invandrarna att mätas snarast möjligt.”
Det tidigare förslaget var undertecknat av Nikolaj von Kreitor och det här förslaget är undertecknat av Osmo Vatanen, José Ramirez och Mirja Huusko.
Erkki Pakarinen:
Det tredje förslaget går i samma riktning. Finska föreningen i Växjö med omnejd anser att den arbetsgrupp som har fått fram denna invandrarriksdag skall fortsätta sitt arbete med sikte på fortsatta sammankomster bland invandrarna. Vi tycker inte att det är behövligt med ett nytt sekretariat.
Ordföranden:
Då överlämnar jag ordet alltså – det är bara en ordningsfråga: Finns det förslag till ordförande för det fortsatta mötet?
En Deltagare:
Nikolaj-Klaus von Kreitor.
Ordföranden:
Det finns alltså tre förslag. K-G Roos, Miguel Benito och Nikolaj von Kreitor. Då går vi till omröstningen. Jag finner att Miguel Benito har valts som ordförande.
En deltagare:
Jag har personligen ingenting emot ett permanent sekretariat – det behövs. Men i dagens läge och såsom vi är disorganiserade. Låt oss bilda ett permanent sekretariat men låt oss inte gå in på ett så invecklat system. Låt oss vänta till nästa riksdag. Låt det permanenta sekretariatet förbereda den nästa riksdagen och koncentrera sig nästan bara på att få den där nästa riksdagen till en effektiv organisation och sedan kan vi gå in på arbetsutskott och kommittéer och sådant.
Här finns en grupp som har organiserat invandrarriksdagen. Den här gruppen kan förbereda det arbetet och det betyder att vi skall skicka listor till alla som har deltagit och vi skickar efter ett schema och då får vi se vilken istället som de tar. I dessa listor skall det vara organisationerna. Det kan inte bildas ett sekretariat permanent för invandrarna utan enskilda personer. Organisationerna fattas i det här. Samma grupp som har gjort invandrarriksdagen skall fortsätta genom att skicka lista till alla deltagare, sammanfattning av det som kommer genom sekretariatet.
Nikolaj-Klaus von Kreitor:
Jag skulle vilja ta upp frågan med det eventuella valet av permanent sekretariat. För det första skulle jag vilja vända mig till Miguel Benito och fråga: Kan du beskriva – vad är den här arbetsgruppen för bildandet av invandrarinstitut? Enligt de flestas uppfattning så är det endast fjorton enskilda personer som icke kan representera och inte heller ställa anspråk på att representera invandrarna som helhet. Bl. a skrevs det i Dagens Nyheter att ett stort antal invandrarorganisationer har uppfattat den här riksdagen som en fars, organiserad och redigerad av den här arbetsgruppen. Jag vill inte alls ansluta mig till den här formuleringen som kanske är partisk. Men jag menar om invandrarna skall på något sätt bli representerade så krävs det en representation som går utöver fjorton enskilda personer. Därför anser jag att vi kan besluta om att välja ett permanent sekretariat bestående av nio olika utskott. För varje utskott har jag tänkt, har jag velat föreslå en medlem samt en suppleant. Det finns sammanlagt åttio personer. Jag anser att Sverige är i mycket hög grad ett organisationssamhälle och för att invandrarna framgångsrikt skall kunna försvara sina rättigheter så måste de i organisationssverige ställa upp den organiserade invandraren.
Miguel Benito:
Arbetsgruppen är en organisation som vilken annan organisation som helst i Sverige och organisationens syfte har varit från början att organisera kurser, konferenser, invandrarriksdagen ingår i vår verksamhet, samt att samla och ge information. Jag hoppas att vi har lyckats med praktiskt taget alla fem punkter som vi hade i vårt första program, dels samla information, ge information, vi har lyckats med tre Invandrarrapport och att öka invandrarnas politiska medvetenhet.
Ahti Riikonen:
Jag har funnit riksdagen vara värdefull, men jag vet inte vem som står bakom arbetsgruppen. Det lär vara fjorton personer. På något sätt har jag förtroende för arbetsgruppen – jag har funnit riksdagen var värdefull, det är första gången vi möter upp i ett sådant här sammanhang. Det har kanske inte lyckats i det organisatoriska eller det debattekniska. Vi som har varit med om andra sammanhang har märkt att den s.k. polska riksdagen kan ju dyka upp lite varstans. Väsentligt för mig är att få veta vad vi invandrare själva har sagt under den här riksdagen och det är sekretariatets uppgift att sammanställa detta. Jag hoppas att den här arbetsgruppen fortsätter att arbeta efter riksdagen oavsett om vi väljer något sekretariat eller inte. Vi behåller Miguel som ordförande med direktiv till arbetsgruppen att fortsätta med sammanställningen men att vi får reda på vem som tillhör arbetsgruppen.
Miguel Benito:
Jag vill föst säga hur arbetsgruppen är uppbyggd. Vi har över 16 personer som har anmält sig som intresserade att vara med i arbetsgruppen. Vi har inom gruppen olika personer som arbetar med olika frågor. De personer som har arbetat för att anordna den här konferensen har varit fyra personer, alltså utöver mig och Osmo Vatanen och Mirja Huusko har också Rafael Correa deltagit i planeringsarbetet. I arbetsgruppen, som intresserade medlemmar har vi andra personer; det är Gunnel Karlsson, Fathi Gamrani, Darias ?, ?, Laila Sepanen, Desmond ?, ?, Pirjo Virtanen, Konstantin Georgios Logothetis, Rutja ?, Birgitta Sandstedt, Marko ?, Branko Salaj, Sylvi Maria Kari och vi väntar att det kommer flera till i fortsättningen. Vi har bara funnits till i två månader och genom Invandrarrapport har vi fått svar från folk som är intresserade. Sedan har arbetsgruppen kontaktmän med andra organisationer. Det finns några invandrarorganisationer som har ställt sig positiva och som bara väntar på att den här idén om ett immigrantinstitut skall byggas vidare. De organisationer som vi har haft kontakt med och som är positiva och som bara väntar på att den här idén om ett immigrantinstitut skall byggas vidare. De organisationer som vi har haft kontakt med och som är positiva till det i princip är alltså Riksförbundet finska föreningar i Sverige, sedan har vi Internationella föreningen för invandrarkvinnor i Stockholm, idrottsföreningen Otava i Trångsund och invandrarnas informationskontor i Kumla. Också Östeuropeiska socialkommittén har kontakt med oss och är intresserade av institutet. Vi har också Polska socialistiska partiet i Sverige som är intresserade av att hålla kontakt med oss. Vi har en arbetsgrupp som inte vill bilda ett immigrantinstitut innan de viktiga huvudorganisationerna ansluter sig. Vårt arbete är att kontakta dessa organisationer och få till stånd ett sådant immigrantinstitut. Bara när dessa organisationer ansluter sig tror jag vi kan bilda institutet.
K.G. Roos:
Jag vill att presidiet inte skall ha någon längre varaktighet. Jag anser att det är ett självklart demokratiskt krav att vi enbart skall sköta det här mötet och inte sitta kvar. Jag skall göra en liten sammanfattning av riksdagen. Jag anser att det är ett mycket positivt resultat som har åstadkommits här trots allt, därför att det är ju alldeles klart att målsättningarna är givna från början och motsättningarna mellan oss politiskt, etniskt osv. de kommer alltid att bestå – det ligger i sakens natur. Därför anser jag att det är ganska enastående att vi har lyckats under så lång tid att föra en artikulerad debatt och att vi faktiskt har lyckats få fram alltså i stort sett alla de väsentligaste frågorna som rör invandrarna. Den enda kupp som mig veterligen har planerats eller genomförts här det var den lilla kupp eller det lilla intermezzo som typiskt nog blåstes upp väldigt stort i alla tidningar, eftersom svenska massmedia som vi alla vet redan är inne för att splittra oss. Miguel har faktiskt försökt genomföra detta genom att kalla alla de organisationer som finns i Sverige. Jag tycker det är fel av massmedia och fel av andra att beskylla oss för att sakna representativitet när det är fråga om att vederbörande organisationer antingen inte själva vill delta här eller bara skickar observatörer. Inte desto mindre så leder det ju principiellt sett till att vi inte ör representativa här. Då vill jag säga så här att eftersom detta kan jämställas med en konstituerande församling, men då brukar det ju också vara praxis att denna församling har som sin huvudpunkt att skapa denna representativitet som massmedia och andra med all rätt har krävt av oss men som de har utnyttjat mot oss och på ojuste sätt. Det är därför som jag menar bl. a att den här församlingen som vi har här är lika representativ som arbetsgruppen för bildandet av Immigrantinstitutet. Jag kan inte se att vi skulle vara mindre representativa för invandrarna än just arbetsgruppen och jag skulle för min personliga del vilja tilldela alla medlemmar i den här församlingen en uppgift i ett stort sekretariat. Vi är ändå inte så särskilt många som sitter kvar här ändå. Sedan vill jag att som huvudsyfte skulle det här sekretariatet ha att skapa den representation som behövs och att organisera följande invandrarriksdag.
Mira Kakossaios:
Jag skulle be att gruppen för Immigrant-institutet skall fortsätta förplikta sig att skicka listor till alla deltagare med en minimal sammanfattning av det hela plus en fråga om de vill gå vidare till ett sekretariat.
Eliasson:
Vem vill egentligen gå emot invandrarnas intressen? Ni två – tre kandidater vill alltså representera 600 000 invandrare. Vad ni vill nu är att ta några stämplar, några formella vapen i era fickor och gå ut och börja redan imorgon. Tala om för myndigheterna att ni två representerar alla invandrare här i landet? Så kan vi absolut inte göra – vi kan inte gå mot invandrarnas intressen. Det finns organisationer som inte finns här. Vi skall kontakta dem. Vi har arbetsgruppen.
Ordföranden:
Vi har tre förslag. Det första är att man skall inrätta ett sekretariat, det andra förslaget är att man nu skall utse en grupp, bara en grupp som tar kontakt med de invandrarorganisationer som finns, och det tredje förslaget är att man inte gör det eftersom det finns redan i arbetsgruppen och man vill då överlåta det fortsatta arbetet till gruppen och att arbetsgruppen sedan skulle överlämna åt invandrarorganisationerna hur de skulle organisera nästa invandrarriksdag. Skall vi inte rösta? Då kan vi inte rösta på något av dessa tre förslag. Då kan vi förklara mötet avslutat och jag tackar då för er medverkan.