Invandrarriksdagen 1972
Stockholms terrassen, 2-3 december 1972
Del 3: Sociala och rättsliga frågor samt tolkfrågor.
I panelen sitter advokat Hans Göran Frank, Gunnar Såltin, tolkarnas förbund, Arne Friberg, Socialstyrelsen, och Jonas Widgren, Invandrarutredningen.
Panelens ordförande:
Jonas Widgren berättade i fredags om en undersökning som Invandrarutredningen gjort angående svenskarnas fördomar mot invandrare. Jag hoppas att Jonas passar på nu och sipprar ut det som han gjorde i fredags.
Jonas Widgren (Invandrarutredningen):
Det här är en utredning som är tillsatt av regeringen just för att få lägga fram en politik i alla de frågor som berörs på den här konferensen. Och en väldigt väsentlig fråga är ju de attityder som finns bland svenskarna till invandrarfrågor. Vi har gjort en undersökning om inställningen bland svenskar till internationella frågor, till invandrare, bekantskap med, släktskap med invandrare, kunskaper i främmande språk osv. Det jobbet har vi fått sköta lite på sparlåga för att vi haft andra, mer brådskande saker att plocka fram. Nu räknar vi med en publicering av det här materialet om inställningen bland svenskar till invandrare under nästa år och med en pressrelease inom några månader. En slutsats som man kan dra av det här materialet det är att det som har kontakter med folk från andra länder, som är gifta med eller har i släkten folk från andra länder, har dem som grannar, arbetskamrater, de har en allmänt sett mindre fördomsfull inställning, en mer realistisk inställning till folk av annat ursprung. Och det är alltså samma resultat som man fått från en väldigt stor undersökning som gjordes i England för tre år sedan. Också i andra invandrarländer. Men sedan kan man plocka ut olika egenheter som skrämmer rätt mycket, t ex framför allt inställningen hos svenska ungdomar till olika nationaliteter och till sådana saker som invandrarbarns rätt att utveckla det egna modersmålet. Internationaliseringen av skolväsendet är ju ett av de stora målen i utbildningspolitiken och de här uppgifterna är stick i stäv med den nya viljan att internationalisera i grundskolan.
Nikolaj-Klaus von Kreitor (forskare):
Enligt vad jag vet så har invandrarutredningen haft samarbete med bl. a. professor Arne Trankell som är ledare för Imfo-gruppen, och inom den här gruppen har skrivits en mycket intressant avhandling, doktorsavhandling av Charles Westin, som analyserar invandrarbrev som har inkommit till Invandrarverket. Och syftet med Charles Westins undersökning det är att ta upp vissa frågor som har att göra med begreppet identitet. Och jag skulle kunna förmoda att invandrarutredningens undersökning om svenskarnas attityder gentemot invandrarna kommer att ta del av Westins avhandling och integrerar just det här identitetsstudierna i sina yttranden.
Jag tror som invandrare att ni kommer fram till samma bild som man skulle komma om man hade gjort den här undersökningen i Västtyskland eller i England. Jag tror att man borde kanske först och främst ha gått ännu längre i beskrivning, kartografering, och studier av hur svenskarnas samhällsattityd är. Med denna samhällsideologi som ju de flesta har i det här landet kan vi inte göra annorlunda än förhålla oss på det sättet som vi gör gentemot utlänningarna. Vi har de flesta borgerliga värderingar och attityder och det ingår alltså i detta att man helt enkelt reagerar så mot invandrarna. I slutet av 60-talet chockerade vi de flesta när vi fick fram sådana resultat som låglöneutredningen som per Holmberg lade fram eller den Wickmanska utredningen om näringslivets koncentration i Sverige. För att förbättra svenskarnas relationer till invandrarna borde man göra något mera åt svenskarna själva.
Osmo Vatanen (journalist):
Det är många invandrare som klagar på att polisen fortfarande har alldeles för mycket makt att fritt tolka de bestämmelser som ligger till grund för t ex förvisning och utvisning etc. Polisen har tydligen fått en mycket stor administrativ frihet att själv t ex vid gränserna och även vid handläggningen av t ex ansökan om uppehållstillstånd etc. fritt tolka de här lagbestämmelserna.
Hans Göran Franck advokat):
Den första frågan är ju konkret. Polisens möjligheter när det gäller att avvisa eller utvisa eller förpassa, den begränsas till att polisen har möjlighet att avvisa en utlänning som kommer hit, om det är uppenbart att han inte har rätt att komma in i landet. I övrigt så är det ju på det viset att de här ärendena skall hänskjutas till Invandrarverket. Sedan har ju polisen en funktion på verkställandestadiet, men då ligger ju polisens uppgift väsentligen till så, att den har att verkställa beslut som är fattade av andra organ, och de organ som då kan komma ifråga är ju Invandrarverket, Länsstyrelsen och Kungl. Majt. Men i övrigt så har polisen en viktig funktion på ett annat sätt. Det är som alla vet de utredningar som bedrivs med anledning av en ansökan om uppehållstillstånd. De förhören sker ju i stor utsträckning genom polisens försorg. Och det går ju till så att man kallas till polisen, och där upprättas det ett protokoll över de frågor som skall ställas. Sedan skall den här utredningen överlämnas till Invandrarverket för beslut. Det är klart att det finns en hel del invändningar att göra mot det här förfaringssättet, bl. a. när det rör sig om politiska flyktingar. Men också i andra fall så är det ju på det viset att det finns brister i förfarandet. Alla vet ju att de möjligheter som finns f.n. att få rättshjälp i sådana här ärenden är mycket begränsade. Nu skall det ju komma ny lagstiftning nästa år om utökad rättshjälp, som också skall kunna omfatta invandrarärenden, ärenden som handläggs av Invandrarverket och andra organ som har att göra med utlänningslagstiftningen. Den stora frågan idag är att det finns alldeles för få jurister som ägnar sig åt uppdrag av det här slaget. Det här har lett till att det råder stor brist på kvalificerad hjälp. Man kan ju hoppas att reformen skall innebära förändringar såtillvida att fler jurister skall börja få ägna sig åt detta. Det har ju lett till att det bildades en särskild organisation för politiska flyktingar och likställda, som haft en viss mottagningsverksamhet här i Stockholm och på andra håll, för att hjälpa flyktingar i den situationen. Många känner – inte bara politiska flyktingar utan också andra – en viss oro att gå ensamma till ett förhör hos polisen. Ett rättsligt biträde är ju då ett sätt att avhjälpa det här, men det finns ju också andra sätt att göra det på. Det har framlagts förslag om att det borde finnas tillgång till medborgarvittnen som skulle kunna utgöra en viss kontroll över att förfarandet blir allsidigt och opartiskt och rättvist utrett. Sedan ställs ju frågan om man kan ta med sig någon person till ett förhör. Och i princip så får man väl säga ja på den frågan. Att man skaffar sig en icke juridiskt bildad person att vara med vid ett förhör, det bör inte normalt sett vara något hinder. Det har funnits andra förslag också som gått i den riktningen, att man borde kunna tänka sig att även andra organ fick utredningsuppgifter. Invandrarnämnder, sociala myndigheter skulle kunna göra utredningar. Och sedan är det ju ett ännu viktigare förslag, det borde finnas större möjligheter att muntligen kunna framföra sina uppgifter framför den instans som har att besluta och då helst med hjälp av ett biträde.
Osmo Vatanen:
Tycker advokat Frank att man skulle kunna grunda något slags utökad rättshjälpsorganisation för kanske enbart invandrare tillsammans med en välutbyggd tolkservice som fungerade hela tiden? Och i vilken mån skulle t ex information om invandrarna, om deras rättigheter, juridiska rättigheter hjälpa upp situationen för dem, t ex just i samband med förhören?
Hans Göran Franck:
Den här gruppen som nu finns hos Svenska flyktingrådet har varit upp till ett tiotal yngre jurister som har varit verksamma där. Det har varit ett litet bidrag till det här. Men nu har ju det här begränsats till politiska flyktingar och likställda. Men det är klart att det finns väldigt många andra invandrare och flyktingar som har behov av juridisk hjälp. I grund och botten så anser jag ju att det riktigaste är, att den juridiska hjälpen skall kunna ske inom ramen för den normala rättshjälpsorganisationen som vi har här i landet, dvs. de allmänna rättshjälpsnämnderna som är drivna numera av staten och de privatpraktiserande advokaterna. Det skulle kunna finnas anledning att ta upp diskussioner för att få en del jurister, både äldre och yngre, att särskilt ägna sig åt det här och att invandrarorganisationer och andra organisationer skulle kunna åstadkomma någon form av service. Det är möjligt att det är nödvändigt t o m att ta något sådant initiativ. Det allmänna intrycket är ju att det är alldeles för dåligt med den hjälp som invandrare kan få.
Alexander:
För omkring tre veckor sedan eller fyra råkade jag se ett program i TV där bl. a. tre eller fyra turkiska studenter och motståndsmän uttryckte sina bekymmer över förhöret som de hade haft med polisen. För det första klagade de ganska bittert på sitt modersmål över tolkarna, över tolkarnas partiskhet och t o m olämplighet. Och så klagade de också över att de inte fick en kopia på förhörsprotokollet. Kommissarie Severinsson i Göteborgs utlänningsavdelning sade att det inte var kutym att ge utlänningar som blev förhörda i samband med ansökan om uppehållstillstånd och asyl etc. en kopia av protokollet som förresten var helt på svenska och som de inte begrep utan tolken. Då litade de inte på tolken och de visste inte vad de skulle skriva under och hur pass lämpligt är det att skriva under överhuvudtaget.
Hans Göran Franck:
På den här frågan som gäller rätten att ta del av det protokoll som upprättats av polisen, så är det en ovillkorlig rätt att få ta del av det. Och det är också en rätt att kunna få ett exemplar av det protokoll som utskrevs. Man har i princip rätt att få ta del av alla de handlingar som gäller ens eget ärende hos Invandrarverket, såvida det inte finns ett särskilt beslut om att man inte skall få göra det. Och det kan fattas sådana beslut i vissa fall och de besluten kan överklagas om det är på det viset att det skulle vara något fel i det. Man kan gå till en högre instans och få den frågan prövad. Ja, det kan var olika skäl till det men mest är det väl handlingar som kommer från Säkerhetspolisen som har varit anledning till hemligstämplingar eller sådana som kan ha med likartade frågor att göra. Jag har både med framgång och motgång klagat på beslut av den karaktären och när jag har haft framgång så har jag aldrig fått reda på i grund och botten vad bakgrunden har varit, men jag har kunnat dra slutsatsen att det har varit säkerhetspolitiska skäl.
Först och främst är det ju på det viset att det finns för få tolkar som är bra och det finns för få tolkar som kan den terminologi som det rör sig om i rättsliga sammanhang. Nu finns det ju en del men kanske fortfarande får dålig och för mager litteratur när det gäller uttryck och begrepp. Jag kan nämna som ett exempel: Jag försvarade en grek i Högsta Domstolen. Till grund för den utlämningsbegäran som gällde låg en dom på en 15-20 sidor ungefär. Jag såg meddetsamma att det var mycket allvarliga fel och brister i den här översättningen och jag begärde att det måste korrigeras. Det visade sig när den handlingen kom tillbaka efter ny översättning, att det inte var mindre än omkring 60 fel i den första översättningen. Dess bättre så blev det i det här fallet så att Högsta Domstolen sade nej till den hör begäran om utlämning. Det här är ju problem som uppkommer också när det gäller det muntliga. Den andra sidan av saken är den att man är rädd eller man misstänker att vederbörande tolk eller den som sitter och lyssnar inte gör en korrekt och detaljerad översättning p.g.a. att det finns olika värderingar med i det hela. Och det kan man inte bortse ifrån att det är på det viset. Och jag kan ju själv konstatera att sådana där saker spelar in. Här är det frågan många gånger om nyanser och det gäller ju också att verkligen få fram den rätta andemeningen. Är det en tolk som lever i en annan föreställningsvärld, så blir det lätt fel.
Gunnar Såltin (Tolkföreningen för Stockholms län):
Jag är sekreterare i Tolkföreningen för Stockholms län och samtidigt är det så att jag är från Finland. Vad det gäller polisprotokoll från polisförhör så har jag aldrig upplevt att man inte har delgett den förhörde vad som har nedtecknats. Det brukar gå till så att man får göra en översättning eller tolkning av det polisprotokoll som polisen har skrivit ner. Eftersom jag är sekreterare i den här tolkföreningen så har jag haft kontakt med väldigt många tolkar. Jag har hört väldigt ofta att klienter har blivit feltolkade och de har blivit vantolkade. De nyanser som klienterna har velat komma fram med till sitt försvar har blivit antingen undanskuffade, d.v.s. inte tolkade, eller så har de tolkats på något annat sätt an vad klienterna avsett att framföra sitt budskap på, detta beroende på att tolkarna har haft andra politiska uppfattningar och det har färgat tolkningen. Det är så att svenskarna och svenska medborgare numera är befriade från dödsstraff utom för sådant som krigsman i krig gör sig skyldig till. Det finns ett lagförslag nu att också det brottet skall befrias från dödsstraff. Men dödsstraffet gäller fortfarande invandrare och det är de invandrare som antingen söker politisk asyl eller blir sjuka, nämligen om de skaffar sig en dålig tolk eller om myndigheterna underlåter att skaffa någon tolk eller om myndigheterna skaffar en dålig tolk. Om man har en dålig tolk så kan man bli återförpassad till det land varifrån man kommer. Eftersom man är politisk flykting så är man förmodligen anklagad för ett politiskt brott där och i många diktaturländer så är detta förenat med dödstraff – man blir nackad på ett eller annat sätt. Jag vill propagera för att man skall anlita kompetenta tolkar. Och jag vill propagera för att myndigheterna inser sitt ansvar att anliga kompetenta tolkar. Invandrarutredningens andra del behandlar tolk- och översättarfrågan och den tror jag är ett bra förslag, men det finns en mycket stor fråga som man har förbisett. Det är nämligen så att det är väldigt få som har råd att ägna sig åt denna väldigt exklusiva hobby att tolka socialt, därför att det inte går att försörja sig på det. Uppdragen och arvodena är för små och för få och därför så blir det alltså en hobby för dem som kan försörja sig på annat sätt.
Nästa fråga: offentliga försvarare. Jag hänvisar till advokat Gunnar Molins anmälan till JO i 64 JO: s utredningar, senaste på advokat Molins anmälan, gjord någonstans i februari –66. Dagens Nyheters artiklar av 7 och 13 augusti –66 och nuvarande kontroll utförs av Jugoslaviska riksföreningens rättstolk, 1 ½ år i Stockholm, som säger att offentliga försvarare i 95 % av fallen inte förbereder försvaret. Man överväger inom jugoslaviska kretsar att komma med en rekommendation att enligt JO sprida försvarsuppdragen och avråda från att använda offentliga försvarare. Jag tror att flyktingpolitiken kan anses misslyckad när man ser att av 14500 polacker bara under 4000 har stannat i landet, att av 5500 ungrare under 2000 är kvar här och att idag det bara finns 27 ugandiska familjer som vill komma hit. Orsaken skall man söka i hur man har behandlat flyktingarna och vilka löner de har fått. Bland arkivarbetarna finner man mest flyktingar; nu först håller frågan att lösas när det inte finns så många flyktingar kvar.
Jag hänvisar till Dagens Nyheter som har skrivit många gånger att flyktingarna inte får status som flyktingar eller att de inte får det gröna passet som ger en rätt att utan viseringar resa över hela Europa, utan de är försedda med blåa passet som kräver återresevisum. Det är inte en teknisk fråga. Man talar om jurister som skall ägna sig åt invandrarproblem, det är onekligen en önskvärd utveckling, men just nu har jag ett exempel att en avdelning i tingsrätten avvisar andra försvarare för att han är inte född här i landet. Man kräver av honom detta som man inte kräver av några andra, man vet att det finns svenskar utan juridisk försvarare. Skall efter år 2000 alla invandrare vara företrädda av dem framför domstolen som de inte har utsett, som inte förstår deras språk , som de inte kan kommunicera med? Till sist en sak som upprepas varje fem år och som inte lösts under dessa 17 år. Det är lite klarare rättsspråk, lite klarare språk i Sveriges Rikes Lag.
Den första frågan gällde den bestämmelsen att endast svenskar i princip har rätt till statstjänster. Redan tidigare än i mitten av 60-talet kom ett utredningsförslag om att vända på det här i den meningen att alla i Sverige boende bör ha rätt till statstjänster. Det förslaget har nu anammats av grundlagsberedningen och har varit ute på remiss hos alla myndigheter. Det innebär alltså att grundlagsberedningens förslag går ut på att i princip skall alla statliga och kommunala tjänster vara öppna för alla oavsett medborgarskap med undantag av vissa som öronmärkts, t ex vissa tjänster i försvaret. (…) Några talar om att vi icke är mogna, men skulle vi tänka lite grann på det här att de behöver oss, annars skulle de inte ha släppt in en enda jävel. Här skapas en massa konflikter de inte har någon lust att ta upp och lösa problemen. Man läser i tidningarna att i Holland pågår sammanstötningar mellan holländare och invandrare. Men vem kan garantera att i kväll inte kommer att bli sammanstötningar på Centralen mellan invandrare och svenskar? Tyvärr kommer de som är ansvariga för det här att slippa undan. Arbetsgivarna som importerar folk, kommer de att sitta bakom sina trygga murar och statsmän bakom sina riksdagshus. Vilka skall betala priset? Jo, svenska arbetare och utländska arbetare idag, de har inte informerats om att de här människorna kommer hit därför att vi behöver dem. Och skall de släppa in folk, då måste de ta hand om oss.
Ordföranden:
Siste talare är Vasik Vladimir.
Vasik Vladimir:
Här har förts en debatt dom har haft inriktningen att man talat för olika grupper av invandrare. Men vi är här som en enda grupp. Jag skulle vilja att vi skall se frågan från detta att vi är alla i samma situation, att det väsentliga är att vi är främlingar alla. Och vi har inte följt det tema som vi hade läst i Invandrarrapport p.g.a. att varje grupp förespråkar sig själv. Vi är mogna att tala för oss själva, och vi skulle från början utsett från oss här en grupp som skall leda hela riksdagen, som skall vara opolitiskt engagerad och som skall behandla frågor som gäller oss invandrare som sådana.
En deltagare:
Herr ordförande. Debatten har blivit mångskiftande och flutit ut i diskussioner av en mängd delfrågor. Det finns inte någon invandrarfråga, det finns oändligt många invandrarfrågor. Det är alltså felaktigt att formulera sådana frågor som förekom tidigare: Är invandrarpolitiken eller invandringspolitiken en politisk fråga eller en social fråga eller en ekonomisk fråga? För att invandrarfrågorna är alltihop; det är politiska frågor, kulturella frågor, sociala frågor. Ekonomiska frågor. Jag tror att det är en absolut grundförutsättning för att man skall hitta en enda lösning på en enda av de frågorna att ni alla invandrare är med och diskuterar de lösningarna. Det är alltså inte så mycket fråga om målen – lösningar på frågorna – som om medlen, möjligheterna att komma med och diskutera. När det sedan gäller de rent politiska frågorna och politiska rättigheterna. Så har diskussionen kretsat kring förslagen om kommunal rösträtt eller annan rösträtt för invandrare och grundlagsberedningens yttrande. Utländska medborgare har hittills inte beviljats rösträtt i något land. Det är naturligtvis dåligt som argument för att förhindra en sådan reform i det här landet. Frågan om den kommunala rösträtten är inte död. Den har mer eller mindre avvisats av grundlagberedningen, men f. n. är t. ex. ett förslag från Finland som framlagts i Nordiska Rådet aktuellt, nämligen att man åtminstone för nordiska medborgare skulle införa kommunal rösträtt. Det här förslaget från Finlands regering behandlas f. n; det är en remissbehandling som skall avslutas i mitten på den här månaden, och man kan vänta sig att den frågan debatteras i Nordiska Rådet under 1973. Där skulle jag vilja uttala en personlig förmodan att om de nordiska länderna kommer överens om kommunal rösträtt så har man redan tagit första steget till en kommunal rösträtt för invandrare överhuvudtaget. (…)
Jag kan bara säga om tillträde till offentlig tjänst att man måste nog vara realistisk och säga att det skulle inte hjälpa om man avskaffade alla formella hinder för utländska medborgare att få tillträde till offentliga tjänster, därför att de av olika omständigheter inte reellt skulle ha någon chans att konkurrera. Det går tyvärr inte att blunda för sådana fakta som att en akademisk utbildning framför allt på det humanistiska eller juridiska eller samhällsvetenskapliga fältet, som man har inhämtat i ett annat land på något annat språk och med koncentration på de förutsättningar som råder i det landet, är inte tillämpbar när man flyttar över till ett nytt samhälle. De reella skillnaderna i utbildning är så stora, att de formella hindren blir ganska bagatellartade. Sedan kan jag inte låta bli att på slutet ta upp en fråga från Hansegård om vad som har gjorts för att anpassa svenskarna till invandringen och invandrarna. Det avgörande och det som Hansegård förmodligen syftade på var: Hur skall man bära sig åt för att förändra den enskilda individens inställning till invandrare? Där finns bara möjligheten att bedriva ett informationsarbete. I både grundskola och gymnasieskola satsas väldigt mycket på vad man kallar internationalisering av undervisningen och inom det programmet finns också mycket som syftar till att skapa förståelse för invandrarna i landet. Det satsas på lärarutbildning, på utbildning av annan skolpersonal, det satsas på information till funktionärer inom den fackliga rörelsen, bland arbetsgivare och arbetsledare osv. Tack för ordet. Det är en ordningsfråga. Skall man ha en riksdag så måste man åtminstone uppfylla vissa parlamentariska krav. Dessutom skall man kunna komma fram till konkreta uttalanden om skrivelser som skall skickas till myndigheterna m.m. Det är flera som varit inne på att vi måste få en annan ordning. Därför föreslår jag att ett presidium utses här och detta presidium skall leda hela riksdagen och vidta de åtgärder som mötet begär av presidiet. Därför föreslår jag till eftermiddagen att det läggs fram ett organiserat presidium på exempelvis fem personer, som kan turas om med själva ordförandeposten och sekretariatet som väljs av oss själva. För att det skall vara någon ordning måste arbetsgruppen komma med ett förslag.
Görel Alm (IFFI Stockholm):
Jag heter Görel Alm, är från invandrarkvinnorna i Stockholm. Det verkar som om de flesta här eller väldigt många representerar sig själva och en del representerar föreningar. Men de som gick representerade föreningar och det var betydande grupper. Jag tycker att det är mycket väsentligt att de i fortsättningen kommer med i ett samarbete, om man nu beslutar att här utse ett presidium. Det är ett tilläggsförslag att detta presidium skall samarbeta med denna organisation FIOS och också med andra organisationer och med andra stora riksorganisationer.
Miguel Benito:
Vi har ett förslag som vi borde ta ställning till. Det är att vi skulle vilja ha bredare representation. Det fanns ett tilläggsförslag att arbetsgruppen kontaktar invandrarorganisationerna och det har man också godkänt. De förslag som vi fått är följande. Hur många skall vi ha i den här gruppen? Fem? Vi har sju namn föreslagna; K-G Roos från Lund, Nikolaj von Kreitor från Stockholm, de representerar sig själva, Mirja Kakossaios från Internationella föreningen för Invandrarkvinnor i Stockholm, Erkki Pakarinen från finska föreningen i Växjö, Tomas Pietras från östeuropeiska socialkommittén, José Ramirez från Haninge kommun och Osmo Vatanen från arbetsgruppen för Immigrant-institutet.
En deltagare:
Herr ordförande. Jag föreslår att vi skriver upp Miguel Benito där också.
Ordföranden:
Hur många är emot förslaget att vi utser ett sekretariat för dagens och morgondagens möte? Vi godkänner det tilläggsförslag att de inte skall ha några befogenheter efter mötet? (…)
Jag får det till Roos, Grekiska unionen i Helsingborg, Vatanen, Benito, Ramirez och Pakarinen, de fem första.
Text saknas. Förslaget godkändes.
Tolkfrågor
Initialtext saknas.
Jonas Widgren (utredningssekreterare):
… så blir naturligtvis serbokroatiska andra undervisningsspråk med tolkskola med 72 elever och en treårig utbildning en 3-terminsutbildning, som bygger på redan förvärvade språkkunskaper, varav de här 72 eleverna en inte oansenlig del förutsätts vara elever med serbokroatiska som grundspråk.
Osmo Vatanen (journalist, Dagens nyheter):
Jag uppfattar detta som att man samlar tolkutbildningen under en enda myndighet. En förbättring av tolkarnas arbetsvillkor skulle betyda någonting för tolkstandardens höjning i fortsättningen. En helt annan sak som jag skulle vilja fråga Widgren om här, det är om invandrarutredningen sysslar med de här juridiska frågorna t.ex. rättshjälpen.
Jonas Widgren (utredningssekreterare):
Vi har hemskt snäva direktiv. I princip har vi möjlighet att ta upp alla frågor som berör den sociala tryggheten. Utlänningsavdelningen som sådan den ska vi inte ta upp.
Gunnar Såltin (Tolkarnas företrädare):
Kan en förbättring av tolkarnas arbetsvillkor leda till en höjning av tolkstandarden? Det är alltså bättre rekrytering. Om tolkarna tjänar bättre så har de intresse av att hålla tolkningen som yrke. Den första frågan var om invandrarutredningens förslag kommer att leda till bättre tolkar. Där kan man utan vidare säga ja. De kurser som invandrarverket hittills har anordnat har kallats för ”tolkkurser” men i själva verket så har det varit frågan om att man har gallrat ut olämpliga tolkar.
Arne Friberg:
Det är många invandrare som har arbetat här i åratal och sedan ger sig av och då har de betalat in kanske miljonbelopp i pensionsfonder. Jag undrar om Socialstyrelsen har uppmärksammat den här saken och vilka åtgärder man tänker vidta.
Anonym talare:
Det här rör ju försäkringsverket. Har jag betalat ATP-avgift under två år så har jag rätt att få ut detta efter en viss tid.
Osmo Vatanen:
Invandrarna, åtminstone i de nya förorterna tenderar att allihop koncentreras till i stort sett samma områden. Det har ju förekommit fall alltså i vissa kvarter i Göteborg att jugoslaviska barn lär sig finska i första hand, alltså inte svenska. Och det är en segregation här som har blivit rätt extrem i många fall. Jag undrar om Socialstyrelsen har undersökt det här och vad de anser om den saken.
Arne Friberg:
Vi har observerat den här frågan och även de kommunala myndigheterna. Göteborg påbörjade en vetenskaplig utredning om Bergsjöområdet. Här skulle man också utreda hälsan hos vederbörande och vissa andra sociala aspekter. Man bygger nya områden som är lediga. Hyrorna i de här områdena är rätt höga. Kvar står alltså ett alternativ och det är rivningshus. Här har vi också i de kontakter som vi har i kommunerna talat om det här, men då har vi fått veta att många av invandrarna inte vill ha någonting annat än de här oerhört billiga, utslagna lägenheterna.
Osmo Vatanen:
Jag skulle bara vilja fråga egentligen. Kan man vänta sig att Socialstyrelsen tillsammans med andra myndigheter eventuellt kommer att utfärda några strikta rekommendationer eller vidta åtgärder eller annat mot segregation av den här typen?
Arne Friberg:
Jag har inga fullmakter att göra sådana uttalanden här. Kommunerna bestämmer sådana här saker själva. Vi har att ge ut råd och anvisningar till kommunerna.
K.G. Roos:
Jag skulle i all korthet vilja uppmärksamma de församlade på på vilket sätt myndigheterna styr invandrarna. Myndigheterna vet hur de kan kringgå rättsliga garantier. Till favoritmedlen hör den ekonomiska styrningen. Regeringen kan helt sätta den kommunala demokratin ur spel genom anslagsbeviljning. Pengar och anslagsbeviljning används för att sätta demokratin ur spel. Sedan vill jag göra ett litet tillägg till undersökningen i Bergsjön. Jag intervjuade den man som tillsammans med professor Lindegård på Sahlgrenska sjukhuset skulle göra den här undersökningen. Han är doktor i socialpsykiatri och heter Kaj Olof Lindfors. Myndigheterna i Stockholm ville inte och man ville inte lokalt heller, att här skulle beviljas adekvata pengar för en utredning av invandrarsituationen i Bergsjön. Jag kan tillägga att jag själv har bott i Bergsjön och känner något till förhållandena.