Juhan Jaik

Biografi

Juhan Jaik föddes i Sydestland 1899 och dog som flykting i Sverige 1948.
Han var författare, journalist, medgrundare av den estniska författarskyddföreningen, förste sekreterare för den första Estniska Bokåret 1935-36 och hade en hög befattning i utbildningsdepartamentet. Han skrev också tal för flera ministrar och även för dåvarande president Konstantin Päts.
1924 debuterade han med en samling dikter från 1918-22. Därefter utkom av hans bl.a. novellsamlingar, romaner, barnböcker, teaterpjäser och reseskildringar.
Juhan Jaik forskade i gamla seder, kände utomordentligt väl till sin hemtrakts folk, flora och fauna som han beskrev på ett mästerligt sätt. För sin särpräglade stil har han kallats för Estlands romantiske klassiker.
Månen och honungskrukan, en samling noveller, blev hans sista bok, skriven i Sverige 1946, strax före hans alltför tidiga död. Det är anledningen att just den översatts till svenska. Berättelserna i boken tilldrar sig mellan världskrigen och är mustiga, hjärtliga, humoristiska, präglade av den vackra naturen och byromantiken i hans hemtrakt. Sedan Estlands självständighet 1991 har många av Jaiks böcker utkommit i nya upplagor i hans hemland.

Egna verk:

Kaamelid pasunapuhujatega : novellid. - Tartu : Noor-Eesti kirjastus, [19--?]. - 211 s.

Pajupill : lastejutud. - Tartu : Noor-Eesti Kirjastus, 1937. - 104 s.

Kuldne elu : Jutustused. - Vadstena : Orto, 1946. - 232 s. - (Isamaa ilu hoieldes ; 5)

Kaarnakivi : valimik tondi- ja loomajutte. - Tallinn, 1980.

Tiroliaana. - [Tallinn] : Tallinna Tehnikaülikoolin kirjastus, cop. 1999. - 186 s. : ill.

Kaie ajaviide. - [Estland], 1998. - 23 s. : ill. Kaie ajaviide = Die Katze Kai und ihr Zeitvertreib : Kais tidsfördriv : Le passe-temps de Kaï. - [Estland], 1999. - 48 s. Ill.

Månen och honungskrukan : berättelser / [svensk översättning: Ilo Jaik Riedberg ; redaktör: Kerstin Ek Lidström]. - Tallinn : Canopus, 2007. - 170 s. - ISBN: 978-9985-9775-6-9

Om författaren:

Võro kirändüse luumine / toimõndanuq Kauksi Ülle ja Nele Reimann. - Võro : Võro Instituut, 2000. - 316 s. : ill. - ISBN:9985-9220-5-0

Ilo Jaik Riedberg om sin far Juhan Jaik

Far föddes 1899 som ende sonen till Mikkel Jaik och Liisa Lauri som hade en bondgård i Sydestland. Det fanns också fyra döttrar i familjen.
Som skolpojke var han med och grundade en hemlig förening "Gommora" vars syfte var att Estland skulle bli självständigt. När detta upptäcktes av tsarens poliser deporterades han till Ryssland 1915-1917. När han kom tillbaka arresterades han vid två tillfällen och dömdes till döden, men lyckades undkomma.
1918-1920 deltog han i det estniska frihetskriget som ledde till freden i Tartu 1920.
Den unge Juhan ville inte bli lantbrukare. Han överlät gården till sina systrar och flyttade till Tartu och Tallinn, där han arbetade som journalist och författare. Han hade inte råd att studera men tog studenten på kvällsgymnasium. Han var mycket beläst och behärskade många språk: förutom estniska och ryska även finska, ungerska, tyska, italienska, franska och slutligen svenska. Han har bl.a. översatt Baudelaires L'Albatros till estniska.
1927 gifte han sig med Wilhelmine Kanarik och de fick fyra barn.

Han hade redan som liten pojke diktat och skrivit berättelser, älskat hemtraktens natur och lärt känna den väl. Eftersom han hade lätt att få kontakt med folk visste han mycket om deras liv och karaktär vilket han skickligt använde i sina böcker. Han var mycket barnkär, skrev därför också böcker för barn och ungdom, vilka även vuxna kan ha glädje av att läsa.
Mitt förhållande till far var mycket fint och helt fantastiskt. Han var en för den tiden ovanlig familjefar genom att han umgicks mycket med sina barn än många andra pappor. När han dansade, sjöng och skojade var han som en av oss barn och hade lika roligt som vi. Han spelade också flera instrument.
När vi ännu bodde i Tallinn, tillät mig alltid att vara i hans arbetsrum där jag kunde sitta och läsa medan han satt och skrev.
På somrarna var vi ofta i hans hemtrakt Vorummaa, vi plockade svamp och bär eller fiskade. Far kunde berätta mycket om natur, djur och fåglar, men också om alla tänkbara väsen som spöken, troll och näckar. Det var alltid roligt att lyssna på honom.
I Sverige fortsatte de gemensamma vandringarna i skogen, dessutom blev det ofta tranbärsplockande på myrarna i Sörmland.
Han var mycket intresserad av sina barns skolgång och var lycklig när vi fick bra betyg. Om sin svara sjukdom - hjärntumör - talade han inte med oss, utan som en positiv människa var han ömsint och snäll mot oss till slutet och klagade aldrig.
Vuxna samtal blev det aldrig, vi var ju barn när han dog.

Men hans böcker som jag från och med 1991 köpt i antikvariet i Tallinn och det som berättas och skrivs om honom har hjälpt mig att upptäcka och förstå honom. Speciellt genom ett manuskript jag hittade under förberädelserna för firandet av hans 100-års födelsedag och som skildrar en del av vår flykt från Estland 1944. Det trycktes i Estland 1999. Genom det fick jag veta mycket om honom som var nytt för mig ock som fick mig att ännu mer beklaga hans alltför tidiga död vid 49 års ålder.
Jag är också lycklig över att han genom sitt verk berett glädje, spänning och skratt åt många människor. Manuskriptet visade än en gång för mig vilken optimistisk, god, givmild och hjälpsam far jag haft. Efter 1991, när Estland återvann sin självständighet, har många böcker av honom utkommit i nya upplagor och har uppskattas av hans gamla och nya läsare. Hans pjäser spelas ofta i hemlandet och också i andra länder där det bor ester.

Till html maj 2009