Svenska språkets ställning måste diskuteras i valrörelsen 2022!
Sveriges riksdag antog enhälligt en språklag 2009, varefter även Island och Norge i Norden har antagit språklagar. Men har denna språklag förmått dämma upp för engelskans fortsatta expansion på svenskans bekostnad? Språkförsvarets svar är nej.
Svenska språket, liksom danska, färöiska, isländska och norska, utgör en fortsättning på – och utveckling av – urnordiskan, har förmodligen talats i minst 2000 år i Sverige. Under denna tid har det påverkats av andra språk, bland annat latin, grekiska, tyska, franska och nu engelska. Dess fortbestånd har dock i grund och botten varit ohotat. Den språkliga mångfalden i världen och varje språk har ett värde i sig. Språket skänker identitet åt individen och utgör en brygga bakåt i tiden till familjen, släkten, traditionen och historien. Ett gemensamt språk är också en förutsättning och ett redskap för att fatta gemensamma och demokratiska beslut. Svenska språket är ett sätt att se på livet och verkligheten, en omistlig del av Sveriges historia och svenskars identitet.
I dag hotas emellertid svenskans överlevnad genom engelskans expansion inom allt fler domäner, inte minst inom skola, högre utbildning och forskning och i det offentliga rummet, det vill säga radio/tv, reklam, namngivning och sociala medier. Detta beror på utvecklingen av satellit-tv, datoriseringen och utvecklingen av internet, den engelskspråkiga massmedieindustrins globala dominans och slutligen engelskans nuvarande ställning som världens lingua franca.
Språkförsvaret vill fästa riksdagspartiernas uppmärksamhet på vissa nyckelfrågor i detta sammanhang.
· Det är helt felaktigt att tillåta förekomsten av skattefinansierade engelskspråkiga friskolor med Internationella Engelska Skolan i spetsen. Dessa språkbytesskolor undergräver i praktiken svenska språkets ställning; dessa skolor har nämligen rätt att bedriva undervisning på engelska upp till 50 procent av lektionstiden i grundskolan och upp till 90 procent i gymnasiet. Det är absurt att ge engelskan denna särställning; i praktiken innebär det ett brott mot språklagen, som stadgar att svenska är Sveriges huvudspråk. Sverige har absolut inte haft några problem med engelskkunskaperna före kommunaliseringen och friskolereformen. Spetsfördelar i språk på individ-, företags- och nationell nivå kan bara uppnås genom flerspråkig kompetens, inte genom enbart tvåspråkig kompetens. Sverige har inte lyckats exportera sin undervisningsmodell till andra jämförbara länder, inte ens till Norden. Andra jämförbara länder har haft självbevarelsedrift nog att inse att det faktum att låta ett främmande språk tränga ut det egna huvudspråket från skolväsendet är detsamma som ett långsamt språkligt självmord.
· Vissa partier har under flera års tid ägnat mycken energi åt att plädera för språkkrav för invandrare i samband med medborgarskap. Språkförsvaret är inte emot språkkrav, om de samtidigt ses som både en rättighet och som en skyldighet och inte används i rent exkluderingssyfte. Det intressanta är emellertid att samma partier inte har lyft ett finger emot engelskans expansion i Sverige, speciellt de engelskspråkiga friskolorna. Tvärtom har de ofta på kommunal nivå varit behjälpliga med att kratta manegen för etablering av engelskspråkiga friskolor. De enda invandrare som i stor utsträckning kan klara sig i Sverige utan att lära sig fullgod svenska är engelsktalande. Övriga invandrargrupper måste lära sig svenska för att överhuvudtaget få ett jobb och avancera, vilket det stora flertalet också inser.
· Det är viktigt attförsvara den mellannordiska språkförståelsen, eftersom svenska, danska och norska förstås av drygt 20 miljoner människor och fungerar som motvikt till engelskan. Två nödvändiga åtgärder sticker ut. Grannspråksundervisningen i Sverige måste stärkas, särskilt i danska och norska, bl.a. genom att kursplanerna i svenska uttryckligen slår fast att undervisning i danska och norska är obligatorisk fr.o.m. grundskolans högstadium. Dessutom måste det säkerställas att alla nordbor kan se tv-program från de övriga nordiska grannländerna, eventuellt genom att den statliga tv-licensen i respektive nordiskt land gäller för alla länder. Den mellannordiska språkförståelsen har på senare år försämrats, och detta måste Sverige aktivt motverka.
· Sist och slutligen: Språklagens tillkomst var viktig, men den har uppenbarligen varit otillräcklig, eftersom engelskans expansion fortsätter i en oroväckande hög takt. Språkförsvaret påpekade redan tidigt vissa brister i språklagen. Den är enbart en skyldighetslag för myndigheterna i stället för en kombinerad rättighets- och skyldighetslag med fokus på den enskilde medborgarens rättigheter. Den har en begränsad räckvidd; den är tvingande enbart vad gäller det allmännas kärnområde, det vill säga i fråga om protokoll, beslut, föreskrifter och andra dokument av liknande karaktär. Lagen omfattar överhuvudtaget inte den privata sektorn och innehåller överhuvudtaget inga sanktioner vid brott mot språklagen. Språklagen är för övrigt förbluffande okänd bland allmänheten.
Språkförsvaret kräver att regering och riksdag skyndsamt tillsätter en bred kommitté, som utreder svenska språkets ställning, språklagens hittillsvarande konsekvenser och hur språklagen ska kunna förstärkas.
Språkförsvarets styrelse
Nätverket Språkförsvaret
http://www.språkförsvaret.se
